Det är dags!

2009.09.04 kl:18.07

Dags är det..


Jag tror det är dags att trappa ner på medicinen.
Jag vill inte äta mer medicin nu.
Jag vill orka med skolan och jag vill börja må bättre,
och medicinen gör mig bara så fruktansvärt trött.
Jag vill sova hela tiden (jag orkar ju knappt ens blogga).
Jag orkar inte med skolan, jag orkar inte börja träna.
Jag är opepp, fast jag vill vara superpepp.
Jag vill fixa skolan galant, jag vill bli bättre, jag vill börja träna igen.
Men jag orkar ju inte för jag är så trött...
Det märktes inte lika tydligt i somras eftersom jag kunde sova mycket
mer då och ta det mycket mer lugnt då.

Jag tror att medicinen har hjälp så mycket som den kunnat.
Den har gjort sitt så att säga.
Jag tror att det är dags att börja trappa ner nu, lite i taget
för att jag inte ska må pisselipiss.
Jag tror verkligen det.
Japp.

Ikväll är det jag som bara tar halv dos!

Wish me luck.


Skuldkänslor

2009.08.26 kl:23.30


Don't give it to me


Jag tänkte lite på det här med att må dåligt och hur folk runt omkring agerar.
Vad som känns bra och vad som känns mindre bra i hur folk beter sig mot mig.
Jag förstår att det inte är så lätt att veta hur man ska bete sig när man märker eller
vet om att någon inte mår bra. Jag själv tycker sånt är skitsvårt, men det finns vissa
grejer som man verkligen inte vill höra (åtminstone vill jag inte höra det).

Det är verkligen inte fel att dela med sig av egna erfarenheter om man varit i liknande
situation själv, för det kan vara otroligt skönt att prata med någon som kanske förstår
på ett lite annorlunda sätt, samt att det är skönt att känna att man inte är ensam.
Dock är det väldigt stor skillnad på det och på att på något vis förminska mitt dåliga
mående för att någon annan eller den personen man pratar med har haft det "värre".

Jag har ibland upplevt att människor sagt till mig att "men det där är du verkligen inte
ensam om, jag vet dom som haft det mycket värre", eller "ja, fast för mig var det värre,
jag hade det såhär och såhär". Och allt var såklart värre, jobbigare, längre, djupare
och svårare på alla sätt för den här personen.
Jaha. Men för mig känns det här skitjobbigt, och min känsla kan ingen ta ifrån mig.

Det är verkligen inte läge att på något vis trycka ner mitt dåliga mående, och få mig
att känna skuld över att jag mår dåligt, bara för att någon annan haft det "värre".
Jag är väldigt bra på att ha dom känslorna ändå, utan att någon annan talar om för mig
att jag i princip ska vara glad för att för den personen var/är det minsann mycket värre.

Jag är som sagt ofta ganska bra på att själv tänka så, men om man drar den tanken
lite längre så kommer man ju alltid till det här att "det finns alltid dom som har det värre".
Vad jag än har för problem, så har ju jag ett bättre liv än ett HIV-smittat barn utan varken
mat eller föräldrar i något fattigt land. Men så kan man ju inte tänka.
Mitt liv är mitt liv, och det är det enda jag kan jämföra med.

Bara kom att tänka på det.

Doktor B

2009.08.19 kl:23.30

Agående dagens läkarbesök; Det gick bra!


Ibland är det bara så skönt att få ha fel. Att förvänta sig det värsta,
och få något så mycket bättre. Jag hade verkligen förväntat mig att
få kämpa för min sak, att behöva stå på mig, men det behövde jag knappt.
Det var en superskön läkare som verkade förstå min situation och verkligen
vilja hjälpa mig. Så, jag ska börja gå hos en kurator på vårdcentralen och dessa
samtal ska börja så fort som möjligt. Han skulle se till att jag skulle prioriteras.
Han tyckte dessutom att jag skulle sluta med medicinerna så fort som möjligt.
Mycket, mycket gött!

Som sagt, ibland är det bara skönt att faktiskt ha fel.
Jag har haft så lite kontakt med sjukvården och har därför utvecklat
en enorm rädsla för hela grejen. Hatar verkligen sjukhusmiljöer!
Men nu har jag iaf träffat en läkare som är mänsklig, som lyssnar
och som bara verkade så bra på alla sätt och vis!

Jag tror jag behövas lite positiva upplevelser av sjukvården.

Avgörandet

2009.08.18 kl:20.41

Det är nu det gäller


Jag har haft hela dagen på mig att packa, men har jag gjort det?
Självklart inte. Har just börjat lite smått.

Och anledningen?
Jag vill inte! Jag vill inte åka till Örebro, jag vill stanna i Småland.
Inte för att det hjälper om jag istället måste packa inatt,
men det känns så definitivt på något vis, att packa ner alla saker.

Varför jag inte vill har jag ju skrivit om innan,
men imorrn har jag dessutom ett läkarbesök som väntar.
Ett läkarbesök som jag är otroligt nervös inför.
Ett läkarbesök som känns så otroligt avgörande.
Hela sommaren har bara varit som en lång väntan, en väntan på något bättre.
Och jag har hela tiden tänkt att jag inte kan göra något bättre själv,
utan jag behöver hjälp och det är där läkarbesöket kommer in.

Jag tänker som så att imorrn måste jag göra allt rätt.
Jag måste säga rätt saker och jag måste stå på mig, vilket jag är usel på.
Jag tänker att jag kommer behöva slåss för min rätt att få hjälp,
och det tror jag egentligen inte att jag klarar av...
Jag måste stå på mig, för jag vet att jag är i behov av psykologhjälp.

Jag är rädd för att dom ska säga "du får fortsätta äta medicin, mer kan vi inte göra".
Jag är rädd för att jag bara ska bli hemskickad, till mitt eget ödes händer.
Jag har verkligen väntat på just detta tillfälle,
för det känns som det mest avgörande i mitt liv just nu.
Det avgör hela min framtid.
Det får inte bli fel, för då kommer allt falla...

Tömningstillfälle?

2009.08.16 kl:22.31

Det är överfullt



Jag tror inte att jag är en grupp-person.
Jag menar att jag inte tycker så mycket om att vara i större grupper,
utan föredrar mindre grupper, beroende på vad man gör såklart.

Det jag syftar på just nu är mest i vänskapliga sammanhang.
Jag umgås så mycket hellre med 1-3 personer, än med ett helt gäng på samma gång.
Jag inser det mer och mer.

Jag har inte så hemskt många vänner, men dom jag har kan jag prata med.
Alltså verkligen prata med. Och det är väl det som är vänskap för mig.
Jag har inte speciellt många bekanta eller ytliga vänner,
eller vad man nu ska kalla det, sådana som man inte direkt öppnar sig för.

För jag tror att jag förknippar vänskap med att kunna öppna sig,
att vilja dela med sig av saker, tankar, funderingar, känslor.
Att kunna prata seriöst och allvarligt, kunna diskutera saker,
kunna ha djupare samtal än bara det här vanliga, ytliga.
Jag är en person som är i så stort behov av det,
och jag tror det är därför jag inte gillar större grupper.
Det finns säkert andra anledningar också, men jag tror att det är en.

I större grupper blir det nämligen inte alls samma sak.
Man kan aldrig komma in på djupet på samma sätt,
man kommer aldrig in på sådana samtal i större grupper.
De samtalen jag syftar på är de samtal som verkligen ger mig något,
jag är verkligen i stort behov av att kunna ha sådana samtal med mina vänner.
Ofta.

Det ger mig ingenting att sitta och snacka om oseriösa saker med ett helt gäng.
Eller jo, det gör det ju såklart. Det kan vara skitroligt, och det ger ju mig något,
men något helt annat. I längden har jag behov som sträcker sig så mycket längre
än till de där oseriösa skämtsamma tillfällena.

Jag tror att avsaknaden av sådana samtal gjort min sommar sämre.
Mitt pratbehov är så stort, men jag får liksom aldrig tillfälle att tömma.

Och egnetligen kanske detta är något som är för mycket att begära av vänner. Eller?
Jag vet inte riktigt. Det kanske ska vara någon annan till det..?
En som man står ännu närmre...


Sommarens minnen...

2009.08.16 kl:12.48

...är bara som en grå massa


Nu börjar det kännas på riktigt att sommaren alldeles snart är slut.
Jag har varit hemma i Småland i två och en halv månad.
Jag kan ärligt säga att jag hade helt andra förväntningar
på sommaren än hur den faktiskt blev.

När jag ser tillbaka på denna sommaren ser jag ingenting av värde.
Jag vet att jag faktiskt gjort ett par roliga saker, jag vet att jag träffat min familj
en hel del och det är såklart värdefullt, men alla andra dagar, allt annat
är bara som en grå massa. Det har inte alls varit som jag önskat.
Och nu när jag tänker tillbaka på det blir jag bara så ledsen.
Och den enorma ensamhetskänslan väller över mig.

Jag vet inte om det är därför det känns så fruktansvärt jobbigt att
behöva inse att den nu är slut, för nu finns inte mer tid att vända
minnena av sommaren 2009 till något fint. 
Kanske hade det känts likdant om sommaren varit perfekt,
då kanske jag inte hade velat lämna sommaren på grund av det... 

Hur som helst sitter jag här och om två dagar åker jag tillbaka till Örebro och livet där.
Det dröjer nästan ett helt år tills jag kan vara hemma såhär länge igen.
Tills jag bara kan bo och leva här bland människor jag tycker om.
För jag vet hur det blir. Det blir inte ofta man åker hem under terminen.
En gång kanske, och sedan i jul...

Sen vet jag ju någonstans inom mig att när jag väl kommit till Örebro,
så är det trevligt att vara där. Det är ju inte så att jag otrivs där. Verkligen inte.
Där finns också människor jag tycker om. Det är bara så svårt att se det nu.

Tankar

2009.08.13 kl:04.29

Ut med skiten


Inatt är tydligen en sån där "svårt att sova"-natt.
Klockan är närmare halv fem, och jag borde verkligen sova.
Men det går inte.

Funderade (och pratade om) lite på det här med att kunna slappna av förut.
Jag kan inte riktigt det. Det är nog delvis därför jag inte känner mig
speciellt utvilad efter en hellugn sommar.
Oavsett om jag inte gör något, så snurrar en miljon tankar i mitt huvud.
Jag tror aldrig tidigare att jag haft så mycket i mitt huvud.
Tankar som inte vill släppa taget, och det spelar det ingen roll
hur mycket man lyckas slappna av i resten av kroppen.

Och det svåraste är då nätterna - när man lägger sig ner och ska sova
och det är alldeles tyst omkring en. Det är ju som att på något vis
gödsla alla tankar ännu mer. Där finns massor med plats för dom
att få växa fram.

Förutom hade jag en metod som jag använde mig av,
där jag liksom lyckades tränga bort alla tankar på allt som stressade &
oroade mig, på allt som behövdes göras och som inte fick glömmas bort.
Men den funkar inte längre, det är för mycket saker nu.

En sak som jag vet hjälper är ju att prata, prata, prata.
Kanske borde skriva ner mer saker, men jag orkar ju aldrig.
Jag är helt enkelt bara sådan att jag måste få ur mig saker.
Jag kan inte ha dom kvar inuti mig.

Väntan på ett liv

2009.07.31 kl:02.44

En lång väntan...


Är alltså i Örebro nu.
(hade spelning igår, och har spelning på lördag)
Så det är några dagar i Örebro som gäller.

Och jag vill inte vara här. Jag gillar inte det här stället.
Eller, det gör jag egentligen kanske,
men som jag skrivit innan, det är inte min stad.
Jag har den bara till låns.
Och jag har ingen lust att låna staden till hösten.

Jag vill verkligen bo i Småland.
Och så vill jag ha ett liv.
Någonstans. 
Jag har inget liv just nu, känns det som.
Varken här i Örebro eller i Småland,
även om jag har mer av ett liv i Småland just nu.
Och i höst har jag ju egentligen ett liv i Örebro...

Men som jag också har skrivit innan,
så har hela sommaren bara känts som en enda lång väntan.
En väntan på ett liv.

Men kan man vänta på ett liv,
eller är det bara att ta sig i kragen och skaffa ett?

Många skulle nog säga att det sistnämnda är det rätta.
Men vad ska man då göra om man inte kan ta sig i kragen?
Om det är det som är problemet?

Bitterheten...

2007.07.26 kl:02.55


...och jag



Idag har jag varit en riktig bitterfitta.
Nej, det är inte ett ord jag använder varje dag,
och jag skulle nog ha svårt att säga det högt
(jag testar nu ... okej, det gick)
men det är lättare att säga det i text (alltså skriva ner det).


Jag har även kallat den här dagen för "helvetesdag".


Det är ju skönt att igår var en så bra dag.
Framför allt var det ju fint att jag bloggade om det,
så att jag nu kan blogga om "helvetesdagen"
och blotta mina extrema humörsvängningar,
min överdrivna känslighet , den totala uppgivenheten
och den obefintliga tron på ett bättre liv...

Igår trodde jag att saker och ting började bli bättre.
Idag förstod jag att det var dumt att skriva ner orden,
utan att säga "peppar, peppar, ta i trä".


Självklart blir inte allt bra, bara sådär en dag hux flux.
Det borde jag insett. (Idioten = jag)

Jag blev helt enkelt en bitterfitta idag.
Det gick så otroligt snabbt att "vänja sig" vid att må lite bättre.
Hur jag kunde tro att det skulle hålla i sig är en gåta,
men jag lyckades till slut ändå få en hyfsat trevlig kväll.


Men seriöst, vart ska det här sluta?

Vem kommer orka med mig?
Jag bara undrar, vem?




Det här inlägget skrevs alltså inatt kl: 02.55,
som det såt högst upp men blogg.se ville inte
publicera det då, varför jag gör det nu istället.

Lugnet före stormen..?

2009.07.25 kl: 00.55

Eller lugnet efter stormen?


Ett lugn har infunnit sig hos mig denna veckan.
Jag vet inte varför, men det är som att saker fallit på plats.
Helt plötsligt kan jag vara lugn, helt plötsligt behöver jag inte den bekräftelse
som jag känt att jag verkligen behövde för bara några dagar sedan.

Jag har insett några saker. Saker som jag kanske visste förut, men inte riktigt
kunnat förstå så till den grad att det legat i mig och att jag kunnat tänka så.
(Något svårförklarat.)

- Bara för att vissa personer inte har så mycket tid för mig, så innebär det inte att
de personerna inte tycker om mig eller har tröttnat på mig och tycker jag är jobbig.

- Jag vet faktiskt hur det är att jobba en massa en hel sommar och att man blir
otroligt trött och sliten av det. Det behöver alltså inte betyda att jag är jobbig,
irriterande, dum & tråkig om någon är trött och inte orkar med mig.

- Bara för att jag är ledig och har all tid i världen har inte alla andra det,
och det måste jag ju bara acceptera helt enkelt. All ledig tid kan ju inte gå till mig.


Jag har haft ett stort behov av bekräftelse, och att veta när saker ska hittas på.
Att man hör av sig när man sagt att man ska det, för annars tar jag det som något
negativt mot mig, att jag inte prioriterades, att jag inte var värd att höra av sig till.
Och jag har också haft problem att tackla en situation som att man halvt om
halvt bestämmer att göra något, och sen blir det inget av.

Jag vet att det låter väldigt självcentrerat, och det är (var) det.
På ett sätt blir det så när man mår dåligt på det sättet som jag gjort (gör).
Och när man då känner sig så fruktansvärt ensam som jag gjort ibland,
så kan det råka bli att man kanske ställer lite för höga krav på dom som
man vet att man har runt omkring sig. Jag hade aldrig "förväntat mig" dom
sakerna av folk om dom inte rent ut sagt att dom finns där för mig och vill hjälpa.
Och trots att man (jag) i dåliga stunder känner mig totalt värdelös och onödig
blir ju hela tillvaron rätt så självisk. För jag kan inte göra så mycket annat än
att må dåligt över mig själv. Hur dålig och äcklig jag är, hur tråkig och jobbig jag är, 
hur mycket jag faktiskt förstår att folk inte vill umgås med mig eller har tid med mig.

Jag vet inte riktigt varför jag bara helt plötsligt blivit mycket lugnare,
men jag har ju mått betydligt bättre den senaste veckan eller så.
Om det kan fortsätta såhär är det ju bra, även om jag faktiskt inte tror att det
kommer göra det, men man får väl ändå vara glad så länge det varar...


Men jag har en tanke, och det är att det eventuellt beror lite på ett brev jag fick i tisdags.
Ett brev som betydde massor för mig, och som jag tror kan komma betyda en del framåt.
Ett brev som från början inte var menat som ett brev till mig, utan bara som tankar
nedskrivna i en dagbok, varför innehållet på något vis blev så mycket ärligare,
så mycket viktigare och så mycket mer betydelsefullt.
Jag tror det var därför jag kunde ta till mig innehållet.
Jag tror inte jag hade kunnat det på samma sätt annars.
Då hade jag på mitt vanliga sätt kunnat skjuta undan det, och inte ta det till mig.
Precis på det sättet som jag gör med allt annat positivt som sägs till mig,
och tvärtemot hur jag gör med allt negativt som jag bara suger i mig som en svamp.

Men jag fick verkligen känna att jag har haft betydelse för någon annan person,
så som jag kan känna att människor haft betydelse för mig.
Att saker jag gjort och sagt har haft betydelse.
Jag är inte helt värdelös. Och det finns någon som verkligen värdesätter
denna vänskap som fått många törnar genom åren, men som ändå
finns kvar och som verkligen varit (och är) viktig för oss båda.


Nu blev det här så långt så jag får nog stanna här,
men det finns egentligen mycket mer att säga om saken.
Men det får bli en annan gång.

Tre tankar

2009.07.23 kl:23.34

Av hundratals...



Tre tankar från ikväll;


Jag började tänka på saker jag gjort i mitt liv som jag ångrar, det händer ibland
och jag kan rentav bli äcklad, men så tänker jag att man inte ska ångra sig.
Och så försöker jag att inte hålla på och älta saker och ångra mig.
Försöker tänka att man kanske ska låta bli att göra saker som jag sedan kommer ångra. 
Fast vissa saker som jag ångrar, började jag inte ångra förrän långt senare,
så det är inte alltid så lätt att veta nu vad jag kommer ångra sen. 


Jag funderar över att det ändå är coolt att man har så mycket kopplingar
till folk på olika sätt. Det händer ganska ofta, i alla fall för mig, att jag kollar
in någons profil på facebook, och så har vi någon gemensam vän och man
kan inte alls förstå hur de två känner varandra. Sånt tycker jag kan vara lite coolt. 
Att världen är så liten..
 

Och så funderar jag på det här med att bli vuxen. Jag har ingen lust med det,
att på riktigt bli vuxen. Jag vet att jag är så illa tvungen någon gång,
men jag vill inte riktigt. Men om detta ämne finns så mycket mer att säga,
och det orkar jag inte nu, men jag tänker bara på att vad bra allt var när man liten.
När man var riktigt liten och inte hade några krav, förväntningar och prestationskrav alls.


Bloggen och jag

2009.07.20 kl:01.10

Och mina behov


Dom senaste dagarna är det flera personer som frågat mig
hur jag orkar blogga varje dag, och ibland flera gånger om dagen.
Och dom har tyckt att det ju måste vara jättejobbigt.

Det som dom kanske inte förstår, och som jag nu ska förklara, är just varför jag bloggar.

Min blogg betyder jättemycket för mig.
Det kan låta töntigt, men innan jag startade den kände jag ett starkt behov
av att på något sätt få ur mig funderingar, tankar, åsikter och även tips.
Både seriösa och oseriösa saker.

Jag ansåg inte att jag hade någon plats jag kunde göra detta på
och av någon anledning fick jag för mig att börja blogga.
Jag hade inte aldrig knappt ens läst en blogg,
så jag kan väl inte säga att jag visste vad jag gav mig in på...

Min "bloggstil" har kanske har ändrats något över tid,
men nu använder jag den som mitt ställe där jag får säga och göra vad jag vill.
Jag har så mycket i mig som vill ut, som måste ut,
och det är inte alls alltid som det finns någon som kan och vill lyssna på mig.
Och ibland kanske det bara handlar om att jag blir nostalgisk av att se en
video med The Moffatts, och hoppas att någon annan kan få samma känsla.

Jag skiver alltså inte för att prestera något, för jag har inte speciellt många läsare.
Jag skriver för att jag vill, för att jag behöver det och för att jag tycker det är roligt.
Det är inget tvång, det är ett behov.
Så enkelt är det, och så svårt är det.

Frustration

2009.07.14 kl: 17.46

Och förståelse


Jag känner frustration över att känna mig oförstådd.
Som att det inte finns någon som faktiskt förstår mig.
Detta gör att ensamhetskänslorna växer.
Och jag inser det farliga i detta.

Dels är det ganska farligt att tro att jag är ensam om dessa känslor.
Det tror jag egentligen inte, men på ett sätt känns det så just nu.
Det är klart jag vet att det finns andra som känt och känner som jag.
Men bristen på personer som förstår gör att jag drar mig ifrån folk, vilket gör
att jag snart kommer känna mig ännu mer ensam och ännu mer oförstådd.
Alltså, en ond spiral. 

Sedan kan man undra varför det är så viktigt med förståelse.
Men det är en annan fråga...

Det mest positiva just nu är väl kanske att jag inser att
det inte alls är bra med dessa tankar.
Hur jag kan motverka dom är nästa steg, det svårare steget.

Att kunna analysera mina egna tankebanor, känslor och beteenden
i olika situationer är något jag lärt mig hos beteendevetaren.
Men det är bara en början. Och jag gör det bara delvis.
Därför vill och hoppas jag verkligen att jag ska få prata med någon mer i höst.

Det hjälper, inte medicin.

Väntrummet

2009.06.07 kl:23.55

Och jag bara väntar...


Hela den här sommaren känns bara som en sjukt lång väntan.
Som att sitta vädigt länge i ett väntrum.
Man kan ju inte påbörja att göra något, för man vet aldrig när man blir avbruten.
Men dessutom kan man inte göra något dels av den anledningen att det är ett väntrum,
det är kallt, stelt och otrevligt.
Och dels för att det man väntar på kanske ska förändra något.
Man väntar på att få må bättre. Dessutom sitter man där ensam i väntrummet.
Och sitter det några fler där så pratar man ju inte med dom...

Hela denna sommaren är som att sitta i ett väntrum.
Jag väntar på hösten, för då ska jag träffa en läkare som kanske ska avgöra
om jag ska få träffa en psykolog eller inte.
Mitt enda hopp är att jag ska få det.
Annars vet jag inte hur det ska gå med mig.

Ibland behöver jag bara prata med någon, som nu,
men idag har jag känt mig mer ensam än någonsin...

Medicinskit

2009.06.29 kl:23.22

...och att vara personlig


Publicerade just ett inlägg som jag snabbt raderade.
Och jag undrar varför jag tycker det är så grymt svårt att bara vara ärlig i min blogg?
Jag har ju bestämt mig för att vara mer personlig och skriva om saker
som jag tänker på och som jag behöver få ur mig, men det är svårt...

Jag har egentligen inga problem med att tala om för folk att jag inte mår bra,
men ändå är det lite svårt när man inte riktigt vet vem som läser...
Så jag forumlerar om mig lite.

Delar av det jag skrev om handlade om hur jag mår just nu,
och det är väl inte nåt vidare bra egentligen.
Det går och det rullar på, men det är inte så mycket mer än så.
Jag tror att jag utan mediciner skulle må piss och dom
gör egentligen bara att jag håller mig ovanför ytan.

Självklart gör medicinerna inte mig frisk, för anledningarna till mitt mående
ligger ju i mina tankar mestadels.
Och det är ju där jag behöver hjälp, men frågan är hur det ska gå till?!
Campushälsan hjälpte mig med fem träffar med en beteendevetare,
och det räcker ju verkligen inte.
I höst ska jag träffa en läkare det är väl då jag måste försöka få dom att tycka
att jag är i behov av en remiss till någon psykolog eller nåt.
För jag behöver det. Annars kommer jag aldrig bli bättre.

Medicinerna är bra för att komma till en viss nivå då man kan börja jobba med saker.
Som det var innan, när det var som värst, då hade jag aldrig kunnat ta tag i saker.
Men om det ska vara såhär, att man inte ska få mer hjälp än ett recept,
då kommer jag behöva äta mediciner resten av mitt liv...
Och jag kommer dö i fetma.

Jag verkligen hatar att medcinerna gör att jag aldrig känner mig mätt
och att troligtivs varenda ett av alla kilon jag lyckades bli av med i höstas är tillbaka...
Jag hatar det.
Och då vet vi alla att jag inte brukar använda ordet "hata"...

Gud finns nog

2009.06.26 kl:15.19

Bara för att jag tror på Gud är jag inte dum i huvudet


Irriterar mig just nu en hel del på Humanisternas kampanj Gud finns nog inte.

För ett tag sedan gjorde jag det här testet;
"Hur religiös är du" på http://www.gudfinnsnoginte.se
Och då blev jag irriterad, och så idag gjorde jag det igen
av nån anledning, jag halkade in på sidan bara och blev ännu mer irriterad.

Mitt resultat på testet blev:

"Du är religiös. Samtidigt tyder dina svar på att du har ett öppet sinne."

Bara det kan man ju diskutera.
Det låter ju onekligen som att dom tycker det är väldigt konstigt.
Som att dom inte kan förstå hur man kan tro på Gud och samtidigt ha ett öppet sinne.

Jag tycker att hela testet är så dåligt gjort.
Frågorna är provocerande, vilket iofs kanske är för att få igång debatt på sidan
och det är väl bara bra, men dom är också så otroligt vinklade.
Det ofta grymt svårt att välja ett alternativ som passar eftersom allt är så vinklat.

Om det är en fråga med två svaralternativ är det ena svaret är det "humanistiska"
svaret som är formulerat så att det låter som det absolut mest vettiga och sunda
svaret. Det andra svaret är humanisternas fördömande åsikt om vad människor
med en tro borde svara. Och de svarsalternativen är ibland formulerade så korkat
att det är omöjligt att svara det, även om man kanske håller med i grunden.


Exempel på frågor och svarsalternativ som var med i testet kommer här:



Välj ett av följande två påståenden:

* Jag tycker att religiösa människor ska kunna välja religiösa skolor åt sina barn,
så att barnen lär sig att tro som sina föräldrar.

* Jag tycker att alla barn ska ha rätt att gå i en skola som är fri från religiös påverkan.
Barnen kan själva välja livsåskådning när de blir äldre.

- Friskolefrågan är svår, men att lägga fram den på det här viset tycker jag är löjligt.
I så fall kunde alternativen bara varit; "Jag tycker att man ska kunna välja religiösa
skolor åt sina barn" och "Jag tycker att alla barn ska gå i likvärdiga skolor och att inga
friskolor bör finnas".
Med detta sagt så säger jag inte att jag är positiv till religiösa friskolor, men jag tycker
att det är föräldrarnas sak att bestämma det och att uttrycka det som  "så att barnen lär
sig tro som sina föräldrar" är bara en så vinklad mening.

Jag förstår att man som förälder vill att ens barn ska ha samma tro som en själv,
men en tro är inte en tro om man inte fått upptäcka den själv. Därför tror jag att alla
föräldrar önskar att deras barn själva finner sin tro. Det kanske är en hjälp att låta dom
gå i en religiös skola, men man kan aldrig tvinga någon att tro.



Välj ett av följande två påståenden:

* Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att
han ska bestämma vilka som får gifta sig med varandra.

* Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan, inte Gud. Därför tycker
jag inte att religionen ska få påverka vilka som får gifta sig med varandra. 

Efter detta kommer fakta om könsneutral äktenskapslag.

Nästa fråga lyder:

* Om Gud ska få bestämma vilka som får gifta sig, tycker
du då också att homosexualitet borde vara förbjuden?

Ja - Nej

- Bara för att jag tycker att äktenskapet är en gåva från Gud finns det absolut
ingenting som säger att jag också tycker att homosexualitet borde vara förbjudet.
Jag ser det som att Gud är och har skapat Kärleken därför ser jag äktenskapet som
en gåva från Gud. 
Och då menar jag kärlek mellan vänner, i en relation, syskonkärlek, kärlek till Gud,
kärlek mellan föräldrar och barn, kärlek till ett djur osv...
Att all kärlek är skapad av Gud är min åsikt. Och är det någon som ska döma
och bestämma om kärleken så är det Gud och inte jag.



Välj ett av följande två påståenden:

* Jag tycker att samhället ska fördöma och bestraffa den som gör abort,
ungefär som lagen säger i många kristna och muslimska länder.

* Jag tycker att kvinnor så långt som möjligt ska ha rätt att bestämma över sina egna
kroppar utan att sämhället lägger sig i. Ungefär som lagen säger i Sverige idag.

- Av dessa två alternativen finns inget som passar min åsikt,
därför att det är två extrema åsikter åt olika håll.
Jag tycker överlag att abortfrågan är svår, men jag skulle aldrig ens drömma om att
säga att jag "tycker att samhället ska fördöma och straffa den som gör abort".
Vem skulle ens få för sig att svara så? Att tycka att man ska fördöma folk?
Det är så idiotisk!
Samtidigt kanske jag faktiskt inte tycker att det är bra som det är i Sverige idag.



Välj ett av följande två påståenden:

* Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.

* Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi ska
utnyttja vårt förnyft och bör inte lite på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.

- Jag ser det såhär; att låta Guds vilja styra våra liv innebär inte att vi bara kan släppa
allt, släppa vårt förnuft och bara "skylla" allt på Gud. Man har fortfarande ett ansvar för
sitt eget liv, man har fortfarande egna val i sitt liv, även om man lever med Gud. 
Det är klart att det låter idiotiskt att säga att det är Guds vilja som styr våra liv om man
ser det som att "någon annan sköter saken" och att man själv inte har något som helst
ansvar för sitt liv.
Att låta Gud styra våra liv ser jag som att lyssna till Guds röst i olika situationer,
att ha en relation med Gud, och att helt enkelt ha med Gud i allt vi gör.

Andra alternativet kunde istället varit;
"Jag tror att det är min egen vilja och inte Guds, som styr mitt liv."



Jag kan ju känna att de som gjort detta test inte alls vet vad dom snackar
om ibland, och framför allt stör jag mig på hur oerhört vinklade frågorna är.
Men det kanske redan har framgått...

Bara för att jag tror på Gud är jag inte dum i huvudet.

Bara för att det är bättre är det inte bra

2009.06.24 kl:00.24


Men jag ska bli bra igen.



Jag har väl inte direkt skrivit om varför jag inte mått bra
och jag tänker inte göra det så ingående heller,
men jag kan sammanfatta det hela med tre små ord;

Depression. Ångest. Panikångest.

Numera käkar jag mediciner och min lägstanivå är därmed mycket högre.
Men det som jag tycker vill fokusera på nu är att
bara för att det är bättre så är det inte bra.

Jag vill inte leva mitt liv som om jag är sjuk. Verkligen inte.
Men när jag började må lite bättre och faktiskt komma tillbaka till ett drägligt liv efter
en kortare tid i totalt mörker så tror jag att både jag och min omgivning lite "glömde
bort" mitt egentliga mående. Med det menar jag inte att jag vill leva som om jag är sjuk,
och låta det styra mitt liv. Samtidigt kan man inte bara ignorera när kroppen faktiskt
säger ifrån i form av panikångestattacker exempelvis. Och för att kunna må bättre så
finns det saker som jag behöver ändra på i mitt liv.
Det är ju inte så att jag bara kan äta mediciner och sen börja leva livet precis som innan.
Jag känner att det kanske blivit lite så... 
Men bara för att det är bättre är det inte bra.


Jag inser att jag inte är samma person som jag var tidigare.
Det är mycket som ändrats i mig efter att jag fick min första panikångestattack.
Och det kan handla om småsaker...

Jag klarar knappt av att spela ett enkelt kortspel, det är alldeles för stressigt.

Jag hade problem att åka färja därför att det var så trångt.
Smala korridorer och öppet vatten. Har aldrig haft sådana problem innan.

Jag klarar inte av att umgås med för många människor jag inte känner sedan innan
samtidigt och för lång tid i sträck. 

Sociala situationer överlag har blivit jobbigare, och då är jag ju inte den personern
som haft lätt för sådant innan, men det har som sagt blivit ännu svårare.

Och jag märker, när jag gör dessa och andra saker ändå, att jag är inte den jag var.
Jag måste inse det och förstå att jag kanske måste ta det lugnt.

Bara för att det är bättre är det inte bra...
Inte än.


Här kommer jag

2009.06.23 kl:21.25

Och det här är min blogg!


Det händer ganska ofta att jag skriver ett inlägg och sedan publicerar jag det inte.
Det händer ganska ofta därför att jag ganska ofta har ett behov av att få ur mig saker.
Speciellt när livet kanske inte riktigt går som på räls, vilket det inte gör just nu,
och vilket det inte har gjort på ett tag heller för den delen.

Anledningen till att jag inte publicerar inläggen är väl för att jag tycker att dom är
för seriösa, för ärliga, för personliga, för ledsamma, för allvarliga osv...
Jag vill ju att min blogg ska vara rolig, men samtidigt känner jag att den kanske blir
lite för ytlig och därmed tråkig om jag aldrig låter mitt mående styra innehållet.
Jag har funderat på detta förut, om jag ska vara mer personlig eller inte,
och jag har väl egentligen inte kommit fram till ett bra svar ännu...

En anledning till att vara lite mer privat, att skriva om lite mer personliga saker
skulle väl vara att det då blir lättare att låta bloggen spegla mig.
Då jag mår piss kan jag inte med att blogga, därför att jag känner att jag måste
prestera sådant jag tycker passar in i bloggen, och där passar inte piss-mående.

Så frågan är om jag ska ändra min "bloggstil". Jag kommer nog aldrig blir en
"idag-köpte-jag-två-klänningar-bloggare", men det är ju ändå för min egen skull
jag skriver. För att jag vill skriva om något, uttrycka min åsikt om något, fundera
kring något. Och finns det då saker som jag vill fundera kring, så känns det ju
bättre om jag faktiskt kan känna att det är okej att jag gör det i min blogg.
Att inte jag är styrd av min blogg, av mig själv egentligen...

Så nu tror jag att jag ska försöka luckra upp allt det där
och låta mig skriva om precis vad jag vill!

Vi får se hur det går...

Nyare inlägg
RSS 2.0