Lugnet före stormen..?

2009.07.25 kl: 00.55

Eller lugnet efter stormen?


Ett lugn har infunnit sig hos mig denna veckan.
Jag vet inte varför, men det är som att saker fallit på plats.
Helt plötsligt kan jag vara lugn, helt plötsligt behöver jag inte den bekräftelse
som jag känt att jag verkligen behövde för bara några dagar sedan.

Jag har insett några saker. Saker som jag kanske visste förut, men inte riktigt
kunnat förstå så till den grad att det legat i mig och att jag kunnat tänka så.
(Något svårförklarat.)

- Bara för att vissa personer inte har så mycket tid för mig, så innebär det inte att
de personerna inte tycker om mig eller har tröttnat på mig och tycker jag är jobbig.

- Jag vet faktiskt hur det är att jobba en massa en hel sommar och att man blir
otroligt trött och sliten av det. Det behöver alltså inte betyda att jag är jobbig,
irriterande, dum & tråkig om någon är trött och inte orkar med mig.

- Bara för att jag är ledig och har all tid i världen har inte alla andra det,
och det måste jag ju bara acceptera helt enkelt. All ledig tid kan ju inte gå till mig.


Jag har haft ett stort behov av bekräftelse, och att veta när saker ska hittas på.
Att man hör av sig när man sagt att man ska det, för annars tar jag det som något
negativt mot mig, att jag inte prioriterades, att jag inte var värd att höra av sig till.
Och jag har också haft problem att tackla en situation som att man halvt om
halvt bestämmer att göra något, och sen blir det inget av.

Jag vet att det låter väldigt självcentrerat, och det är (var) det.
På ett sätt blir det så när man mår dåligt på det sättet som jag gjort (gör).
Och när man då känner sig så fruktansvärt ensam som jag gjort ibland,
så kan det råka bli att man kanske ställer lite för höga krav på dom som
man vet att man har runt omkring sig. Jag hade aldrig "förväntat mig" dom
sakerna av folk om dom inte rent ut sagt att dom finns där för mig och vill hjälpa.
Och trots att man (jag) i dåliga stunder känner mig totalt värdelös och onödig
blir ju hela tillvaron rätt så självisk. För jag kan inte göra så mycket annat än
att må dåligt över mig själv. Hur dålig och äcklig jag är, hur tråkig och jobbig jag är, 
hur mycket jag faktiskt förstår att folk inte vill umgås med mig eller har tid med mig.

Jag vet inte riktigt varför jag bara helt plötsligt blivit mycket lugnare,
men jag har ju mått betydligt bättre den senaste veckan eller så.
Om det kan fortsätta såhär är det ju bra, även om jag faktiskt inte tror att det
kommer göra det, men man får väl ändå vara glad så länge det varar...


Men jag har en tanke, och det är att det eventuellt beror lite på ett brev jag fick i tisdags.
Ett brev som betydde massor för mig, och som jag tror kan komma betyda en del framåt.
Ett brev som från början inte var menat som ett brev till mig, utan bara som tankar
nedskrivna i en dagbok, varför innehållet på något vis blev så mycket ärligare,
så mycket viktigare och så mycket mer betydelsefullt.
Jag tror det var därför jag kunde ta till mig innehållet.
Jag tror inte jag hade kunnat det på samma sätt annars.
Då hade jag på mitt vanliga sätt kunnat skjuta undan det, och inte ta det till mig.
Precis på det sättet som jag gör med allt annat positivt som sägs till mig,
och tvärtemot hur jag gör med allt negativt som jag bara suger i mig som en svamp.

Men jag fick verkligen känna att jag har haft betydelse för någon annan person,
så som jag kan känna att människor haft betydelse för mig.
Att saker jag gjort och sagt har haft betydelse.
Jag är inte helt värdelös. Och det finns någon som verkligen värdesätter
denna vänskap som fått många törnar genom åren, men som ändå
finns kvar och som verkligen varit (och är) viktig för oss båda.


Nu blev det här så långt så jag får nog stanna här,
men det finns egentligen mycket mer att säga om saken.
Men det får bli en annan gång.

Kommentarer
Postat av: johanna

gud vad roligt att höra. sällan man ser folk som lyssnar på dom :)

2009-07-25 @ 02:56:09
URL: http://johnni.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0