Hemligheter
När man var liten var hemligheter det roligaste man visste. Tänk att få veta något som ingen annan fått veta. Tänka att bara ett fåtal personer vet denna superhemliga grej som är så hemlig att man knappt vågar viska om det. Wow alltså. När slutade vara så? När blev man berövad denna otroligt underhållande aktivitet som man kunde ha så kul med i kanske flera månader? Man hade hemligheter med kompisar hit och med kompisar dit. Vissa hade sina hemligheter i dagböcker som ingen fick läsa men som man råkade göra ändå. Men nu. Suck. Ja nu, i den så kallade vuxenvärlden (även om jag försöker streta emot med alla medel jag tänkas kan så inser jag att jag ändå tillviss del befinner mig där), så är hemligheter bara jobbigt. Ända gången det kan vara skoj är om man anordnar en översakningsfest för någon och inte ens då behöver det vara njutsamt och det brukar oftast sluta med att den avslöjas eller att själva vägen dit är roligare än själva överraskningen. Nä, hemligheter är enbart jobbiga att dra på. Jag tror inte folk tänker på det.
Men tänk in er i dessa scenarion. Du har en hemlighet, en grej som är enbart för dig som du går och bär på. Du kan inte berätta den för att man är rädd för hur folk ska reagera. Men man vill berätta. Man behöver säga det. Man behöver prata om det. Bara ventilera lite men ikke. Man går där dag ut och dag in och drar sin hemlighet som en tung icakasse efter sig. Och ännu värre är det om hemligheten är av en sådan karaktär att man måste hålla inne med sitt sätt att vara och agera. Den hämnar och kväver en. Usch!
Eller tänk när någon berättar något för dig som är så grymt hemligt. Du får veta det men absolut ingen annan. Av någon anledning börjar det sticka i en. Man vill så gärna säga det. Snacka om det med någon. Även om man inte gör det så känns det nästan som om man går och ljuger. Man vill liksom bara kunna säga det. Och ibland behöver man säga det, för sin egen skull men man får inte! AHAHAHHA! Och ännu värre är det när man tvingas att gång på gång ljuga för andra i sin närhet för att dölja. Man måste förneka, låtsas om som man inte vet något eller dölja det med en vit lögn. Ja hej hej på det. Sjukt jobbigt är det.
Hemligheter är en kass sak och inte alls så roligt som man tycker att det borde vara. Förr var det som att gå och ha en juvel innanför jackan. Nu är det som att ha en tattig väska från ullared som hänger så långt som dess remmar räcker, fyllda med sten som gör att när man försöker springa ifrån den slår den emot knävecken och gör så att man faller pladask ner i en vattenpöl eller motsvarande. Så minus för hemligheter alltså.
