Tömningstillfälle?
Jag tror inte att jag är en grupp-person.
Jag menar att jag inte tycker så mycket om att vara i större grupper,
utan föredrar mindre grupper, beroende på vad man gör såklart.
Det jag syftar på just nu är mest i vänskapliga sammanhang.
Jag umgås så mycket hellre med 1-3 personer, än med ett helt gäng på samma gång.
Jag inser det mer och mer.
Jag har inte så hemskt många vänner, men dom jag har kan jag prata med.
Alltså verkligen prata med. Och det är väl det som är vänskap för mig.
Jag har inte speciellt många bekanta eller ytliga vänner,
eller vad man nu ska kalla det, sådana som man inte direkt öppnar sig för.
För jag tror att jag förknippar vänskap med att kunna öppna sig,
att vilja dela med sig av saker, tankar, funderingar, känslor.
Att kunna prata seriöst och allvarligt, kunna diskutera saker,
kunna ha djupare samtal än bara det här vanliga, ytliga.
Jag är en person som är i så stort behov av det,
och jag tror det är därför jag inte gillar större grupper.
Det finns säkert andra anledningar också, men jag tror att det är en.
I större grupper blir det nämligen inte alls samma sak.
Man kan aldrig komma in på djupet på samma sätt,
man kommer aldrig in på sådana samtal i större grupper.
De samtalen jag syftar på är de samtal som verkligen ger mig något,
jag är verkligen i stort behov av att kunna ha sådana samtal med mina vänner.
Ofta.
Det ger mig ingenting att sitta och snacka om oseriösa saker med ett helt gäng.
Eller jo, det gör det ju såklart. Det kan vara skitroligt, och det ger ju mig något,
men något helt annat. I längden har jag behov som sträcker sig så mycket längre
än till de där oseriösa skämtsamma tillfällena.
Jag tror att avsaknaden av sådana samtal gjort min sommar sämre.
Mitt pratbehov är så stort, men jag får liksom aldrig tillfälle att tömma.
Och egnetligen kanske detta är något som är för mycket att begära av vänner. Eller?
Jag vet inte riktigt. Det kanske ska vara någon annan till det..?
En som man står ännu närmre...
