Jag tycker...
2011.03.20 kl:12.21
...en massa om Körslaget
Egentligen tycker jag att Körslaget är ett jättetråkigt program,
men jag kollade lite på gårdagens avsnitt dels för att det kan
vara kul att höra vilka låtar dom gör och dels för att det är en
Örebro-kör med..
Att hela programmet börjar med att alla körer med körledare
slaktar Glee-versionen av "Don't stop believin" gör inte saken
bättre. Seriöst, Casper från Arvingarna och Ann-Louise Hansson
kommer in och kör lite lead på "Don't stop believin". Det är inte
riktigt okej...
Men jag undrar lite över hur stort inflytande "körledarna"
egentligen har. Får dom helt och hållet välja kören själva?
Får dom verkligen välja låtar själva? Skriver dom arren?
Gör dom koreografin? Övar dom själva med kören?
Det är ju ändå tveksamt att TV4 släpper så mycket ansvar.
Och sen är det ju stor skillnad på körledarna. En del skulle ju
lätt kunna göra allt själv, andra kanske man kanske inte kan
lägga ett körarrskrivande på, eller?
Att Gabriel Forss är med som körledare är väl ändå lite suspekt?
Han har ju faktiskt jobbat med att leda kör i många år. Okej,
dom andra är artister och har sjungit en massa, men det är ju
inte alls samma sak att leda en kör. Och där har han massa
erfarenhet. Dessutom var ju Gabriel expertkommentator i Körslaget
förra året, känns lite konstigt att han då ska vara med och tävla i år.
Men, som väntat lät ju hans kör ungefär 320 gånger bättre än
de andra. Men det är ju verkligen inte säkert han vinner för den skull...
En sista åsikt om Körslaget är att det verkligen är värdelöst
att ha en Lotto-dragning mitt i ett underhållningsprogram.
Don't stop believin'
2011.03.06 kl:19.07
Låtar man minns - Don't stop believin'
Låtar man minns - Don't stop believin'
Året var 2001 och jag kommer aldrig glömma när jag
hörde Don't stop believin' och Journey första gången.
Jag minns exakt var jag var, vart vi bodde, hur det
var möblerat, vad jag gjorde. Jag fick Journeys album
Escape på vinyl av en kompis. Jag satte på skivan och
första spåret var Don't stop believin'.
Det kanske låter jätteklyschigt och töntigt, men det var
som att en helt ny värld öppnade sig. Jag hade under så
lång tid lyssnat på svensk progg och saker åt punk-hållet.
Mycket Nationalteatern, Thåström, Ebba Grön, Imperiet,
Hoola Bandoola, Blå Tåget osv.
Och så får jag höra Journey och förstår att det finns precis
sådan musik som jag bara skulle älska, om jag visste om
att den fanns.
Efter det kom Toto in i mitt liv och sen byggdes det på med
sånt som Marillion, Kansas, Queen, Europe, Yes, Chicago,
Jethro Tull, Genesis, Phil Collins, Sting, The Police, Richard Marx,
Michael Bolton osv...
Min musiksmak växte något enormt och jag tror seriöst inte
att jag hade kommit in på jazzspåret om jag inte börjat lyssna
på den här typen av musik eftersom jag i och med genrebytet
började lyssna på ett helt annat sätt.
Jag är övertygad om att jag inte hade varit den jag är om jag
inte hört Journey.
En parentes är att jag stör mig lite på att Don't stop believin' blivit
en så poppis låt i Sverige nu. Svenskar överlag har ju typ aldrig
vetat vilka Journey är men dom har ju alltid varit superstora i USA.
Men nu ska alla älska Don't stop believin'.
Det är MINA killar ju! Och min låt. Verkligen MIN låt!
Escape - bästa albumet!
Fina killar!
Journey är ingenting utan Steve Perry! Han var min Gud ett bra tag...
Alltid dig nära
2011.02.28 kl:22.39
Låtar man minns
Jag "råkade" lyssna på en låt förut idag. Med "råkade"
menar jag att den bara dök upp när jag blandade alla
spår i iPhonen.
I vilket fall så var det så att just den här låten framkallade
ett extremt startk minne. Det kanske låter klyschigt, men
jag kunde nästan känna doften från det tillfället. Och då
insåg jag att jag faktiskt har flera såna här låtar, låtar
som jag minns extremt tydligt och som ger mig mycket
starka flashbacks när jag hör dom.
Därför kör jag en liten "Låtar man minns".
Låtar man minns - Alltid dig nära
Alltid dig nära är låten som jag sjöng på Hanna & Alexanders
bröllop i somras. Bröllopet ägde rum i Norrland, och de flesta
gästerna åkte upp dagen innan. Jag och några personer till
fick sova i en sommarstuga. På bröllopsmorgonen skulle vi
repa låten. Patrik (gitarr) och Ida (fiol) bodde på ett annat
ställe men kom till vår stuga så vi kunde repa. Det var tidig
sommarmorgon, fantastiskt bröllopsväder, och de flesta i
stugan sov varför vi valde att repa på altanen.
Det var mest idylliska jag varit med om tror jag. Vi satt
utomhus, det var en varm och solig sommarmorgon, vi hade
sjöutsikt och vi spelade en jättevacker låt. När jag hörde låten
var jag verkligen där igen. Kanske ett av mina finaste minnen
från sommaren 2010, på riktigt.
Av någon mycket konstig anledning går det inte längre bädda
in videos i bloggen. Det har gått förr, men jag vet inte varför
det inte funkar. SUCK! Men länkar till låten kommer här;
Spotifyversionen är bättre.
RÖDA KÖREN 2011
2011.02.09 kl:02.26
LÖRDAGEN den 5:e FEBRUARI!
I lördags hände ju massor med saker:
Första delfinalen i Melodifestivalen 2011
samt
Röda Kören 2011
Men Mellon får jag lämna tills vidare, Röda Kören är ju faktiskt
årets största grej i Sävsjö Kommun, om vi själva får välja...! hehe.
Och för den eventuellt oinvigde är detta en amatörkör som jag har
varit körledare för sedan augusti förra året då vi började öva inför
den här konserten, eller föreställningen kanske man kan säga.
Kören består av 18 personer uppdelade i tre stämmor, många har
sjungit förut och andra hade aldrig sjungit i kör eller i stämmor när
den här kören bildades för två år sedan. Utöver det har vi också
ett kompband bestående av fem personer.
I helgen hade vi alltså vår premiär, två slutsålda föreställningar
på Röda Kvarn, Kulturhuset, här i Sävsjö. Dvs ca 500 personer
kom och såg oss. Det var stående ovationer, det var enbart lovord,
det var en superfin recension i lokaltidningen och det var total
glädje i kören över att ha åstadkommit det här på mindre än 6 månader...
Det var en föreställning i två akter, ett par klädbyten per akt,
ca två timmar lång föreställning och kvälls-föreställningen följdes
av pubkväll på Kulturhuset.
Lite bilder från min systers kamera kommer här;
Först ut; "Vingar" med Nedsläckt lokal och rökmaskin. Coooooolt!
Hela kören!
Och här har vi vårt kära husband med mamma i spetsen.
Sarah agerade konferencier.
Sen följde "Flickor bak i bilen", "Ja, det var då..." & "Let it be".
Klädbyte, Schlagermedley & "Hooked on a feeling".
Schlagermedleys avslutades förstås med "Diggiloo Diggiley" och så
nära den riktiga koreografin som vi kunde komma...
Ännu ett klädbyte och en hyllning till Småland med "Det finns ingenting
som Småland" från musikalen om Nils Dacke.
Småland - Fantastiska Land!!
Akt 1 avslutades med en kanon om Kaffe och Akt två börjades i gospelanda
med "Seasons of love", en lite tillgosplad version av "En dag" samt
"I Still haven't found what I'm looking for".
Ännu ett klädbyte och det var dags för Discomedley!
Oerhört snygga outfits.
Följdes av "Poker face" med robotrörelser i Shutter Shades och stroboskopsljus.
Ännu ett klädbyte samt presentation av band och körledare och sedan
var det dags för slutnumren; "Somebody to love" och "Sverige".
Och det blev stående ovationer och "en gång till"-klappar.
Extranummer; "Proud Mary" & "Greased lightning".
Fantastiskt kul hade vi och jag är så sjukt nöjd!
Och glad över att det var så många som ville komma!
Välkommen tillbaka
2011.02.02 kl:18.06
Music music music
En stor förändring på nu och då är mitt musiklyssnande.
Måste säga att jag är väldigt glad för att jag börjat lyssna på musik igen.
Det var extremt längesen jag lyssnade på musik aktivt bara för att jag
ville och för att jag tyckte den musiken var bra.
Därmed inte sagt att all musik jag lyssnat på de senaste åren varit
dåliga, men det har i princip alltid varit saker man varit tvungen att
lyssna på av olika anledningar. Kanske för att man behöver lära sig
en låt, för att man ska planka något, för att man ska lyssna in sig på
nån speciell artist eller genre eller för att man ska leta låtar till elever,
ensemblar, konserter, sånglektioner osv osv.
Och så har det varit ända till nu, nästan. Det är inte förrän efter årsskiftet
som jag börjat lyssna på musik bara för att lyssna, utan någon annan
anledning än att jag gillar det.
Dock kan det ju bli lite jobbigt det här med iTunes och antalet lyssningar
på låtar. För nu, när jag bara lyssnar för att jag själv vill, finns ingen bra
bortförklaring till att man har många spelningar på töntig, "dålig" och
fjantig musik. Men det är väl bara att förlika sig med att man inte alltid
har så bra smak som man tror... hehe.
För iTunes talar sitt tydliga språk....
Mellomedley!
2010.07.10 kl:13.42
Tänka, klura, fundera...
En bra sak med Korven är definitivt att man har tid att tänka.
Och det krävs nästan att man har något man kan fundera på
en längre tid, något att liksom klura på, för att få tiden att gå.
Det räcker inte att tänka ut vad man ska äta till middag på kvällen...
De senaste två veckorna har jag knåpat ihop ett finfint
Melodifestivalmedley till Röda Kören. Jag är nöjd!
Jag har sjungit igenom det flertalet gånger och tagit tiden.
Det är rätt långt, och innehåller ganska många fina bitar.
Kan bli bra!
Det svåraste blir väl arbetet som kommer nu, att försöka
få ihop bra tonarter på alla låtar, och att samtidigt kunna
behålla mina fina övergångar som jag vill ha kvar...
Och att öva in det såklart. Men det ska gå!
Bjuder på några att Melodifestivalens alla loggor genom åren.
Vissa är ju snyggare än andra om man säger så...
Melodifestivalen 1974, 1980, 1986, 1990, 1995 & 1999.
Frisörens Sång
2010.06.30 kl:19.55
Fel är kul.
Idag på jobbet kom jag att tänka på det klippet
Fel är kul.
Idag på jobbet kom jag att tänka på det klippet
med Galenskaparna & After Shave, från Grisen i säcken,
när Jan Rippe byter tonart i "Frisörens sång" så att resten
inte alls hittar sina stämmor.
Kände mig bara tvungen att lägga ut det här.
Det är utan tvekan det roligaste klippet jag någonsin sett
och jag tröttnar aldrig. Jag skrattar lika mycket varje gång.
Inte ofta jag sitter ensam och skrattar högt, men herre min je!
Den som inte sett det bör kolla!
Nötter
2010.06.16 kl:22.34
Bokstavsordning
Har ägnat de senaste dagarna åt att sortera mina noter.
Att sortera och sätta saker i bokstavsordning är ju fantastiskt roligt!
Håller dessutom på med att dela in noterna i genre.
En pärm för jazz, en för musikal, en för julmusik,
en för körnoter och så fyra pärmar med övrigt som innehåller
pop, rock, soul, visor och lite blandat.
Tänkte dessutom att jag, när jag ändå håller på, kunde skriva
in alla låtar i ett dokument på datorn, så blir det lättare att
hitta när man behöver en speciell not. Så det håller jag också
på med. Så bra att ha nån gång i framtiden!
Får lägga ut en fin bild på mina pärmar imorrn när jag är klar...
Vi har även haft låtväljarmöte med låtväljargruppen i Röda Kören ikväll,
så nu har vi spikat lite låtar. Så nu är det bara att börja arra...
Jag har att göra så att säga!
Men det är ju kul, så det är ju bra.
Don't stop believin'
2009.11.21 kl:12.09
Hold on to that feelin'
Jag kollar ju på Glee som TV4 börjat sända på torsdagar kl:21.00.
Mycket bra serie om man gillar High School och Musikal i kombination!
(Och det gör ju såklart jag..)
I första avsnittet sjunger dom "Don't stop believin'" av Journey,
vilket är en av mina absoluta favoritlåtar.
Jag gick också in på min gamla Lunarstorm-sida som finns kvar bara
för att jag inte kan med stänga ner den.. Det finns ju en massa gamla
minnen där i form av dagboksinlägg och så. Där läste jag iaf ett inlägg
där jag skriver om mitt första möte med Journey, vilket verkligen kan
liknas vid kärlek vid första ögonkastet, eller öronkastet kanske..?
Det var iaf nästan exakt åtta år sedan jag skrev det inlägget,
och trots att jag lyssnar ganska sällan på Journey nu för tiden
så ser jag ändå dom som ett av mina absoluta favoritband, Steve
Perry som en av mina absoluta favoritsångare och "Don't stop believin'"
finns definitivt med på min Topp 3 över dom bästa låtarna..
Jag tänkte på det när Idol hade temat "Världens bästa låt".
Hade jag varit med i Idol hade jag lätt sjungit den..
En länk till Glee-versionen: http://www.youtube.com/watch?v=3cmoJz7xOj8
Hej Monica!
2009.10.16 kl:17.18
Konstigt
Har dom senaste veckorna blivit nykär,
i Monica Zetterlund.
Jag har ju gillat henne länge, men det var någon dag för
några veckor sedan som jag satt och lyssnade och bara
blev sådär superexalterad för att det är så fantastiskt bra!
Kan bero på att jag är inne i en Monica Z-period nu
och sjunger mycket från Monica Z-sångboken på mina
sånglektioner nu. Håller faktiskt på att gå igenom hela
boken, vilket är sjukt kul.
Men det jag tycker är coolt när man får en sån där ny
upplevelse av något man vetat om länge. Att jag blev
helt uppspelt och bara inte kunde sluta lyssna...
Att man helt plötsligt hör något nytt i något gammalt.
Jag tycker bara att hon är så fantastiskt bra! Antagligen en
av mina absoluta sångförebilder. Jag tycker det är så otroligt
roligt att sjunga mycket sån't som hon sjungit.
Så ja, här kommer mina två sångfavoriter just nu.
Dessa två låtar kan jag fastna i sjukt länge när jag sitter
i ett övningsrum...
http://open.spotify.com/track/46WoQzqBaBb5ekkcJhAAIz
http://open.spotify.com/track/5LimU6LlAOcGSYv5CvXIhj
Ibland kan det kännas som att man är född i fel årtionde..
Jag älskar att sjunga töntiga 60-talstexter på svenska.
Heja!
Konstigt
Har dom senaste veckorna blivit nykär,
i Monica Zetterlund.
Jag har ju gillat henne länge, men det var någon dag för
några veckor sedan som jag satt och lyssnade och bara
blev sådär superexalterad för att det är så fantastiskt bra!
Kan bero på att jag är inne i en Monica Z-period nu
och sjunger mycket från Monica Z-sångboken på mina
sånglektioner nu. Håller faktiskt på att gå igenom hela
boken, vilket är sjukt kul.
Men det jag tycker är coolt när man får en sån där ny
upplevelse av något man vetat om länge. Att jag blev
helt uppspelt och bara inte kunde sluta lyssna...
Att man helt plötsligt hör något nytt i något gammalt.
Jag tycker bara att hon är så fantastiskt bra! Antagligen en
av mina absoluta sångförebilder. Jag tycker det är så otroligt
roligt att sjunga mycket sån't som hon sjungit.
Så ja, här kommer mina två sångfavoriter just nu.
Dessa två låtar kan jag fastna i sjukt länge när jag sitter
i ett övningsrum...
http://open.spotify.com/track/46WoQzqBaBb5ekkcJhAAIz
http://open.spotify.com/track/5LimU6LlAOcGSYv5CvXIhj
Ibland kan det kännas som att man är född i fel årtionde..
Jag älskar att sjunga töntiga 60-talstexter på svenska.
Heja!
Alcazar in my heart
2009.09.02 kl:00.20
And everywhere
Jag såg Alcazar på Eksjö stadsfest i fredag och det var helt sjukt bra!
Tro det eller ej. Och mobba mig gärna för att jag gillar Alcazar och
för att dom gav mig sommarens absolut bästa konsertupplevelse.
Att det var sommarens enda konsertupplevelse är inte relevant i
detta fall.. Här kommer i alla fall en kombinerad recension av konserten
och en liten lista på varför alla borde se Alcazar live.
Alcazar ger en sjukt bra konsertupplevelse därför att...
...dom utgör en så bra gruppsammansättning. Det är grymt mycket bättre utan
Magnus Carlsson, för Andreas, Tess & Lina passar varandra så bra och
jag tycker att dom kompletterar varandra snyggt.
...dom är tighta och samspelta både i dansen och sången.
...dom sjunger bra, både var för sig och tillsammans.
...dom dansar bra och har snygga koreografier.
...dom gör en show och inte bara en konsert.
...deras musik svänger järnet och man vill dansa hela tiden.
...dom har skitbra publikkontakt och kommunicerar med publiken,
och bjuder in publiken på ett superbra sätt.
...dom är snygga! Dom är snygga ihop, dom är snygga var för sig.
Dom har snygga kläder, dom har coola outfits och balla klädombyten!
Ja, det är en superviktig grej som gör hela shown bättre.
...dom har Shutter Shades på sig. Komp-snubbarna också.
Lite bilder och två små videoklipp från konserten kommer här.
Videoklippen gör naturligtvis inte rättvisa åt ljudet speciellt
(dock var just ljudet ganska kasst denna kväll), men eftersom
detta är filmat med min kassa digitalkamera är det smällar man får ta...
Trallvänligt
2009.08.13 kl:02.46
Som sätter sig på hjärnan
Nu har jag haft en och samma låt (psalmen Saliga visshet) på min hjärna
sedan i söndags. Jag har ett par av dagarna gått runt och sjungit på den
nästan oavbrutet, och nu ikväll sitter jag här och den lämnar mig icke!
Förra året på Stockholm Jazz hade både jag och Fredrik den fantastiska
låten "Ingen mår så bra som jag" av Fronda på hjärnan.
Vi sjöng den väldigt många gånger på väldigt få dagar...
Fredrik hade då en teori om att man får låtar på hjärnan som man inte
kan så bra. Alltså, om man lär sig låten helt och hållet snurrar den inte runt längre.
Jag vet inte riktigt om jag tror på den teorin...
I såna fall handlar det om att jag inte helt och hållet kan texten på
just denna sång och att det är därför den ej vill lämna mig.
Annars är ju saken med Saliga visshet att jag aldrig riktigt kunnat den helt och hållet,
men i lördags kväll lärde jag mig den för att vi skulle sjunga denpå söndagmorgonen...
Fast det gäller kanske mest hela melodin, kan som sagt inte alla verser och så.
Dock är den, åtminstone i den verisionen vi körde, mycket trallvänlig
och jag fastnar lätt i trallen som vi sjöng mellan verserna.
Jag skulle nog vilja säga att trallvänliga låtar sätter sig mer på hjärnan
än icke trallvänliga låtar. Det heter kanske trallvänlig av en anledning...
Då är ju frågan vad som gör en låt trallvänlig,
men det är väl kanske en annan fråga, ett annat ämne.
Berghagen på Liseberg
2009.07.13 kl: 22.16
En gång i tiden gillade jag Lasse Berghagen, men inte längre.
Jag undrar vad det var jag gillade, men det var i alla fall på den
tiden då han ledde "Allsång på Skansen".
Jag var ju till och med i Stockholm och tittade på ett av de sista
avsnitten han ledde, för att få uppleva Berghagen live...
Nu har min inställning till honom sakta men säkert ändrats.
På "Lotta på Liseberg" ikväll försökte han gång på gång ta över hela showen.
Han fick betydligt mer programtid än de andra gästerna,
plus att alla allsånger var Berghagen-låtar.
Berghagen-låtar som ingen kan också...
Visst att Teddybjörnen var med, men alltså vem kan "Hålligång i skogen"?
Och "tacka vet jag logdans, där kan man fara med sin fogsvans",
vad är det för en textrad egentligen?
Det har jag funderat på länge, och det gör jag fortfarande...
Bara för att Lotta Engberg verkar vara lite betuttad (fult ord) i Lasse,
betyder inte det att hela svenska folket är det.
Sen för att byta hackkyckling så kan vi ju gå över till Lotta Engberg.
Hon är väl lite lagom käck och trevlig, och hon är rätt duktig har jag alltid tyckt.
Men jag gillar verkligen inte att hon helt plötsligt ska vara så äckelfräck och fräsig.
Att hon typ drar snusk-skämt och börjar prata sex-snack med gästerna.
Inte riktigt okej.
Stör mig även på öppningslåten till "Lotta på Liseberg".
Den är alldeles för svår.
Jag var på Liseberg förra veckan och hörde den flera gånger,
och jag hörde den på tv:n nu ikväll, men vet fortfarande inte riktigt hur den går.
Och förra veckan, runt där jag stod, kunde folk inte alls sjunga med i den.
En sådan låt ska vara trallvänlig, enkel och ha en rätt uppenbar melodi.
Tänkte bara säga det.
Liseberghagen
En gång i tiden gillade jag Lasse Berghagen, men inte längre.
Jag undrar vad det var jag gillade, men det var i alla fall på den
tiden då han ledde "Allsång på Skansen".
Jag var ju till och med i Stockholm och tittade på ett av de sista
avsnitten han ledde, för att få uppleva Berghagen live...
Nu har min inställning till honom sakta men säkert ändrats.
På "Lotta på Liseberg" ikväll försökte han gång på gång ta över hela showen.
Han fick betydligt mer programtid än de andra gästerna,
plus att alla allsånger var Berghagen-låtar.
Berghagen-låtar som ingen kan också...
Visst att Teddybjörnen var med, men alltså vem kan "Hålligång i skogen"?
Och "tacka vet jag logdans, där kan man fara med sin fogsvans",
vad är det för en textrad egentligen?
Det har jag funderat på länge, och det gör jag fortfarande...
Bara för att Lotta Engberg verkar vara lite betuttad (fult ord) i Lasse,
betyder inte det att hela svenska folket är det.
Sen för att byta hackkyckling så kan vi ju gå över till Lotta Engberg.
Hon är väl lite lagom käck och trevlig, och hon är rätt duktig har jag alltid tyckt.
Men jag gillar verkligen inte att hon helt plötsligt ska vara så äckelfräck och fräsig.
Att hon typ drar snusk-skämt och börjar prata sex-snack med gästerna.
Inte riktigt okej.
Stör mig även på öppningslåten till "Lotta på Liseberg".
Den är alldeles för svår.
Jag var på Liseberg förra veckan och hörde den flera gånger,
och jag hörde den på tv:n nu ikväll, men vet fortfarande inte riktigt hur den går.
Och förra veckan, runt där jag stod, kunde folk inte alls sjunga med i den.
En sådan låt ska vara trallvänlig, enkel och ha en rätt uppenbar melodi.
Tänkte bara säga det.
Röd är mössan på mitt huvud
2009.06.27 kl:14.38
Igår vann Röda Kören Körschlaget i Sävsjö och det var förstås det enda rätta.
Tack Röda Kören för att jag fick vara med!
Jag måste säga att det här kan ha varit det roligaste jag gjort på flera år.
I alla fall i musik-väg.
Jag har nu pluggat musik i 8 år och det har varit roligt,
men det har också varit stress, press, prestationskrav,
prestationsångest. Det har varit år av jämförelse med andra.
Det har varit år av råövning, mängder med antagningsprov,
först till estetprogrammet, sen till folkhögskolor och till sist
till musikhögskolan.
Det har varit år av "nej, du är inte tillräckligt bra, men du är reserv om
någon som är bättre än du väljer att inte ta sin plats på den här skolan."
Det har varit så sjukt viktigt att vara "bäst".
Man ska kunna det och det och det. Och då det också.
Sen när man väl går på musikhögskolan så förväntas man kunna allt.
Så känns det åtminstone ganska ofta.
Och så får jag chansen att vara med i den Röda Kören på Körschlaget i Sävsjö.
Och jag kan inte minnas när det senast var bara så roligt att sjunga!
Självklart var det tävling, och självklart ville vi slå Rosa Kören,
men det var verkligen sådan äkta glädje i att få sjunga ihop.
Övningarna har varit grymt roliga, alla Röda körmedlemmar är supermysiga
människor. Jag och de andra 4-5 stycken som också var nya i kören till finalen
(eftersom det var så många originalmedlemmar som inte kunde vara med)
har verkligen blivit grymt bra mottagna. Det har varit direkt in i gemenskapen.
Det var så otroligt många i kören som fått höra av familjemedlemmar
och vänner att de verkligen lyser på scenen, att de ser så glada och lyckliga ut
eller att de kommer hem från Röda Kören-övningarna och är superglada.
Och det är där jag känner att fokus måste ligga.
Det ska vara roligt med musik!
Det är grymt svårt att ha kvar det när man ska prestera och bedömas
och betygsättas och examineras och allt vad är det.
Men det var grymt skönt att få uppleva sann musikglädje!
fotograf: Johanna Petersson
Röd, röd, röd är dräkten som jag bär
Igår vann Röda Kören Körschlaget i Sävsjö och det var förstås det enda rätta.
Tack Röda Kören för att jag fick vara med!
Jag måste säga att det här kan ha varit det roligaste jag gjort på flera år.
I alla fall i musik-väg.
Jag har nu pluggat musik i 8 år och det har varit roligt,
men det har också varit stress, press, prestationskrav,
prestationsångest. Det har varit år av jämförelse med andra.
Det har varit år av råövning, mängder med antagningsprov,
först till estetprogrammet, sen till folkhögskolor och till sist
till musikhögskolan.
Det har varit år av "nej, du är inte tillräckligt bra, men du är reserv om
någon som är bättre än du väljer att inte ta sin plats på den här skolan."
Det har varit så sjukt viktigt att vara "bäst".
Man ska kunna det och det och det. Och då det också.
Sen när man väl går på musikhögskolan så förväntas man kunna allt.
Så känns det åtminstone ganska ofta.
Och så får jag chansen att vara med i den Röda Kören på Körschlaget i Sävsjö.
Och jag kan inte minnas när det senast var bara så roligt att sjunga!
Självklart var det tävling, och självklart ville vi slå Rosa Kören,
men det var verkligen sådan äkta glädje i att få sjunga ihop.
Övningarna har varit grymt roliga, alla Röda körmedlemmar är supermysiga
människor. Jag och de andra 4-5 stycken som också var nya i kören till finalen
(eftersom det var så många originalmedlemmar som inte kunde vara med)
har verkligen blivit grymt bra mottagna. Det har varit direkt in i gemenskapen.
Det var så otroligt många i kören som fått höra av familjemedlemmar
och vänner att de verkligen lyser på scenen, att de ser så glada och lyckliga ut
eller att de kommer hem från Röda Kören-övningarna och är superglada.
Och det är där jag känner att fokus måste ligga.
Det ska vara roligt med musik!
Det är grymt svårt att ha kvar det när man ska prestera och bedömas
och betygsättas och examineras och allt vad är det.
Men det var grymt skönt att få uppleva sann musikglädje!
fotograf: Johanna Petersson
Mitt liv i låtar
2009.06.24 kl:18.21
Så här i sommarpratar-tider brukar jag alltid börja fundera på vad
jag skulle prata om, om jag fick chansen att sommarprata.
(Inte för att den chansen är så stor kanske, men ändå.)
Framför allt brukar jag göra upp listor i huvudet på vilka låtar jag skulle ha med.
Om jag skulle prata om mitt liv, som många av sommarvärdarna gör,
så funderar jag på vilka låtar som varit tillräckligt viktiga för mig i mitt liv,
så att dom skulle få vara med i listan över Mitt Livs Spellista.
Några låtar är jag dock redan klar över;
(Ej klar) spellista över mitt liv:
Don't stop believin - Journey
http://open.spotify.com/track/7v22TDvVgbNHJ7DRNVRjBQ
Vaggsång kl. 4 - Peter LeMarc
http://open.spotify.com/track/3CZUXIjGfGBbZ6ujC7PgeC
Lämna inga dörrar på glänt - från Chess på svenska
http://open.spotify.com/track/1wHCNsPBjmGFRYNfIBYDA6
Thåström - Karenina
http://open.spotify.com/track/4WyuEhQnrplnwnoDYSWSY5
Boggie Down - Al Jarreau
http://open.spotify.com/track/3s1BdA5PikyYgfAAiGEhMg
Soul with a capital S - Tower of Power
http://open.spotify.com/track/54eP3BiPbQvlXHn1GPqwWv
Barn av vår tid - Nationalteatern
http://open.spotify.com/track/113IzqMrAK3sf5cjKtiD1O
Busungarna - Tjena, vi är busungarna
(Inget annat än "Tomten jag vill ha en riktig jul" verkar finnas att få tag på med Busungarna.)
Man skulle väl kunna säga att dom 4 översta är viktigast.
Och vissa av dom här låtarna har betytt så otroligt mycket att man
egentligen inte kan förstå hur en låt kan ha sådan betydelse...
Kanske har låtar inte den rollen i allas liv, men i mitt liv kan vissa låtar
även stå för en viss förändring i mitt liv.
Att jag vet att vissa saker hände eller förändrades just i en period
då den låten spelades mycket i mitt rum...
Här kan man se alla sommarvärdar med datum:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2873696
Och om jag fick vara sommarvärd.
Så här i sommarpratar-tider brukar jag alltid börja fundera på vad
jag skulle prata om, om jag fick chansen att sommarprata.
(Inte för att den chansen är så stor kanske, men ändå.)
Framför allt brukar jag göra upp listor i huvudet på vilka låtar jag skulle ha med.
Om jag skulle prata om mitt liv, som många av sommarvärdarna gör,
så funderar jag på vilka låtar som varit tillräckligt viktiga för mig i mitt liv,
så att dom skulle få vara med i listan över Mitt Livs Spellista.
Några låtar är jag dock redan klar över;
(Ej klar) spellista över mitt liv:
Don't stop believin - Journey
http://open.spotify.com/track/7v22TDvVgbNHJ7DRNVRjBQ
Vaggsång kl. 4 - Peter LeMarc
http://open.spotify.com/track/3CZUXIjGfGBbZ6ujC7PgeC
Lämna inga dörrar på glänt - från Chess på svenska
http://open.spotify.com/track/1wHCNsPBjmGFRYNfIBYDA6
Thåström - Karenina
http://open.spotify.com/track/4WyuEhQnrplnwnoDYSWSY5
Boggie Down - Al Jarreau
http://open.spotify.com/track/3s1BdA5PikyYgfAAiGEhMg
Soul with a capital S - Tower of Power
http://open.spotify.com/track/54eP3BiPbQvlXHn1GPqwWv
Barn av vår tid - Nationalteatern
http://open.spotify.com/track/113IzqMrAK3sf5cjKtiD1O
Busungarna - Tjena, vi är busungarna
(Inget annat än "Tomten jag vill ha en riktig jul" verkar finnas att få tag på med Busungarna.)
Man skulle väl kunna säga att dom 4 översta är viktigast.
Och vissa av dom här låtarna har betytt så otroligt mycket att man
egentligen inte kan förstå hur en låt kan ha sådan betydelse...
Kanske har låtar inte den rollen i allas liv, men i mitt liv kan vissa låtar
även stå för en viss förändring i mitt liv.
Att jag vet att vissa saker hände eller förändrades just i en period
då den låten spelades mycket i mitt rum...
Här kan man se alla sommarvärdar med datum:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2873696
Drömmar
2009.05.20 kl:01.33
Ikväll var jag och Jenny på konsert.
Klassisk sång var det, Drömmar var temat.
Jag och klassiska konserter går inte riktigt ihop,
men Linnéa sjöng ju och dessutom så ska jag ju faktiskt bli musiklärare,
så man måste kanske ha bredd och kunna lyssna på alla sortes musik...
Har ikväll funderat på varför jag inte gillar klassiska konserter och kommit fram till,
förutom att jag kanske inte fullkomligt älskar musiken,
att det är för att jag känner mig så obekväm.
Kan handla om ovana, men här kommer en liten jämförelse av klassiska konserter
vs. exempelvis en konsert med en jazztrio på samma scen.
Stämning.
Det är verkligen en helt annan stämning i luften innan en klassisk konsert,
i jämförelse med stämningen innan jazztrions konsert.
Eftersom att den klassiska konserten (i alla fall uppfattar jag det så) alltid ska vara
så perfekt, så blir det en tystare, mer tryck stämning i publiken innan det börjar.
Folk pratar och skrattar inte i samma utsträckning som dom skulle kunna göra innan
konserten med jazztrion.
Detta kan givetvis också bero på vilken sorts publik konserterna drar.
Tabbar.
På den klassiska konserten är det knäpptyst mellan styckena.
De medverkande satt på just denna konsert på lite vid sidan på scenen och så gick
de var och en in till mitten när det var deras tur att sjunga. Betänk att någon skulle
snubbla till på vägen och jämför det med om pianisten i jazztrion skulle gå fram till en
mick och presentera nästa låt och då snubbla på en sladd. På jazzkonserten skulle
man kunna skratta. Jag känner helt seriöst när jag är på en klassisk konsert att jag inte
"får" skratta, för allt måste vara så perfekt hela tiden.
Mellansnack.
På klassiska konserter presenteras nästa stycke antingen på inövat ett sätt med fina ord
eller så kanske man läser en dikt eller säger några andra väl valda ord innan stycket.
Dessa "dikter" eller vad det nu är, förstår jag ingenting av.
Jag personligen tycker det känns krystat, det stänger ute mig. Det får mig att känna mig
alldeles för dum eller trögfattad för att förstå vad det handlar om.
I och för sig förstår jag att det kanske handlar om att gå in i en roll, för att kunna
förmedla det som stycken handlar om, men ändå...
På jazzkonserten kanske man mera pratar som folk gör mest. Det finns en större
naturlighet på scen. Killen som spelar piano är sig själv helt enkelt, det är han som
spelar och han som pratar. Det är mer okej att skämta, att berätta en historia,
att säga fel... Allt känns helt enkelt mer avslappnat.
Applåder.
På klassiska konserter måste man vara mycket uppmärksam så att man inte
applåderar på fel ställen, dvs mellan två satser eller något sånt. Man kan kolla
på pianisten eller den som kompar, det brukar synas om den är klar eller ej.
På jazzkonserten, ja då får man applådera när som helst, typ.
Eller ja, i alla fall efter solon, alltså mitt i låtar, om man tyckte att solot var bra...
Kläder och framtoning.
På klassiska konserter är de medverkande oftast uppklädda.
Jag menar verkligen inte att det är något fel i det. Folk som spelar jazz kan också
klä upp sig och vara fina, men det är just det här perfekta igen.
Det ska vara fint och perfekt och det finns ingen vidare inbjudan till mig som lyssnar.
Jag kan iofs förstå att andra kanske inte tycker att en jazzpianist som typ ligger
över tangenterna i sina solon kanske heller inte är så inbjudande mot publiken,
men jag personligen känner mig mycket mer delaktig i den musiken helt enkelt.
Sen kan jag just i denna kategori känna en stor skillnad vad gäller konserter
med sånginslag vs. konserter utan sånginslag, både inom klassiskt och afro,
för att det oftast är sångaren som inbjuder publiken.
Med detta menar jag inte att allt som jag förknippat med det klassiska är dåligt
och allt förknippat med jazzen är bra, verkligen inte.
Jag har bara konstaterat att såhär tycker jag det känns att vara åskådare när man
går på den här sortens konserter. Och att jag kanske inte är så van vid den typen
av konserter som de klassiska ofta blir.
Det handlar väl först och främst om vana såklart (så Linnéa, bli inte sur!).
Sen kan jag verkligen faktiskt förstå att man kanske gillar att det är så här.
Man kanske får en viss stämningskänsla av detta, att man vill känna så när man
går på konsert. Att det liksom är en del av upplevelsen.
Och då är det ju verkligen bara bra att man trivs med det.
Men får jag välja går jag på jazzkonserten.
Klassiskt vs. Afro
Ikväll var jag och Jenny på konsert.
Klassisk sång var det, Drömmar var temat.
Jag och klassiska konserter går inte riktigt ihop,
men Linnéa sjöng ju och dessutom så ska jag ju faktiskt bli musiklärare,
så man måste kanske ha bredd och kunna lyssna på alla sortes musik...
Har ikväll funderat på varför jag inte gillar klassiska konserter och kommit fram till,
förutom att jag kanske inte fullkomligt älskar musiken,
att det är för att jag känner mig så obekväm.
Kan handla om ovana, men här kommer en liten jämförelse av klassiska konserter
vs. exempelvis en konsert med en jazztrio på samma scen.
Stämning.
Det är verkligen en helt annan stämning i luften innan en klassisk konsert,
i jämförelse med stämningen innan jazztrions konsert.
Eftersom att den klassiska konserten (i alla fall uppfattar jag det så) alltid ska vara
så perfekt, så blir det en tystare, mer tryck stämning i publiken innan det börjar.
Folk pratar och skrattar inte i samma utsträckning som dom skulle kunna göra innan
konserten med jazztrion.
Detta kan givetvis också bero på vilken sorts publik konserterna drar.
Tabbar.
På den klassiska konserten är det knäpptyst mellan styckena.
De medverkande satt på just denna konsert på lite vid sidan på scenen och så gick
de var och en in till mitten när det var deras tur att sjunga. Betänk att någon skulle
snubbla till på vägen och jämför det med om pianisten i jazztrion skulle gå fram till en
mick och presentera nästa låt och då snubbla på en sladd. På jazzkonserten skulle
man kunna skratta. Jag känner helt seriöst när jag är på en klassisk konsert att jag inte
"får" skratta, för allt måste vara så perfekt hela tiden.
Mellansnack.
På klassiska konserter presenteras nästa stycke antingen på inövat ett sätt med fina ord
eller så kanske man läser en dikt eller säger några andra väl valda ord innan stycket.
Dessa "dikter" eller vad det nu är, förstår jag ingenting av.
Jag personligen tycker det känns krystat, det stänger ute mig. Det får mig att känna mig
alldeles för dum eller trögfattad för att förstå vad det handlar om.
I och för sig förstår jag att det kanske handlar om att gå in i en roll, för att kunna
förmedla det som stycken handlar om, men ändå...
På jazzkonserten kanske man mera pratar som folk gör mest. Det finns en större
naturlighet på scen. Killen som spelar piano är sig själv helt enkelt, det är han som
spelar och han som pratar. Det är mer okej att skämta, att berätta en historia,
att säga fel... Allt känns helt enkelt mer avslappnat.
Applåder.
På klassiska konserter måste man vara mycket uppmärksam så att man inte
applåderar på fel ställen, dvs mellan två satser eller något sånt. Man kan kolla
på pianisten eller den som kompar, det brukar synas om den är klar eller ej.
På jazzkonserten, ja då får man applådera när som helst, typ.
Eller ja, i alla fall efter solon, alltså mitt i låtar, om man tyckte att solot var bra...
Kläder och framtoning.
På klassiska konserter är de medverkande oftast uppklädda.
Jag menar verkligen inte att det är något fel i det. Folk som spelar jazz kan också
klä upp sig och vara fina, men det är just det här perfekta igen.
Det ska vara fint och perfekt och det finns ingen vidare inbjudan till mig som lyssnar.
Jag kan iofs förstå att andra kanske inte tycker att en jazzpianist som typ ligger
över tangenterna i sina solon kanske heller inte är så inbjudande mot publiken,
men jag personligen känner mig mycket mer delaktig i den musiken helt enkelt.
Sen kan jag just i denna kategori känna en stor skillnad vad gäller konserter
med sånginslag vs. konserter utan sånginslag, både inom klassiskt och afro,
för att det oftast är sångaren som inbjuder publiken.
Med detta menar jag inte att allt som jag förknippat med det klassiska är dåligt
och allt förknippat med jazzen är bra, verkligen inte.
Jag har bara konstaterat att såhär tycker jag det känns att vara åskådare när man
går på den här sortens konserter. Och att jag kanske inte är så van vid den typen
av konserter som de klassiska ofta blir.
Det handlar väl först och främst om vana såklart (så Linnéa, bli inte sur!).
Sen kan jag verkligen faktiskt förstå att man kanske gillar att det är så här.
Man kanske får en viss stämningskänsla av detta, att man vill känna så när man
går på konsert. Att det liksom är en del av upplevelsen.
Och då är det ju verkligen bara bra att man trivs med det.
Men får jag välja går jag på jazzkonserten.
OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS!
Konserten ikväll var inte dålig.
Linnéa var mycket duktig!
OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS!
Konserten ikväll var inte dålig.
Linnéa var mycket duktig!
OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS!
En dag med Nilla...
2009.03.02 kl:11.13
I lördags fick jag ju äntligen se henne, Pernilla!
Det var fantastiskt.
Fantastiskt pinsamt.
Hon skulle ha en liten show på 30 minuter stod det på hemsidan.
Det hade hon också, men hon var tvungen att prata hälften av tiden
eftersom hon inte hade speciellt många hits att köra...
Hon berättade om hela sin karriär och nämnde även lite om sin familj.
Heja.
Hon sjöng två låtar från sin senaste skiva som man också kunde köpa och få signerad.
Den var två år gammal...
Sen sjöng hon sina hits;
"Let your spirit fly" från Melodifestivalen 2003 (som hon då sjöng tillsammans med Jan Johansen),
"Svindlande affärer" från filmen med samma namn och såklart "Picadilly circus".
Hon var väldigt käck och trevlig också.
Hon sa att vi skulle få läsa i hennes blogg om vad hon tyckte om Örebro-publiken.
Pernillas fantastiska blogg kan läsas här:
http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/
Det var det hela. Sen var det dags för autografer.
Lite bilder från dagen:
Pernillas alla hits...
I lördags fick jag ju äntligen se henne, Pernilla!
Det var fantastiskt.
Fantastiskt pinsamt.
Hon skulle ha en liten show på 30 minuter stod det på hemsidan.
Det hade hon också, men hon var tvungen att prata hälften av tiden
eftersom hon inte hade speciellt många hits att köra...
Hon berättade om hela sin karriär och nämnde även lite om sin familj.
Heja.
Hon sjöng två låtar från sin senaste skiva som man också kunde köpa och få signerad.
Den var två år gammal...
Sen sjöng hon sina hits;
"Let your spirit fly" från Melodifestivalen 2003 (som hon då sjöng tillsammans med Jan Johansen),
"Svindlande affärer" från filmen med samma namn och såklart "Picadilly circus".
Hon var väldigt käck och trevlig också.
Hon sa att vi skulle få läsa i hennes blogg om vad hon tyckte om Örebro-publiken.
Pernillas fantastiska blogg kan läsas här:
http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/
Det var det hela. Sen var det dags för autografer.
Lite bilder från dagen:
Visa musikinformation som ett personligt meddelande
2009.02.26 kl:15.42
Jag har börjat med att
"Visa musikinformation som ett personligt meddelande"
på msn, alltså att det syns vad man lyssnar på för musik.
Det kan ju vara lite roligt ibland.
Som häromdagen såg jag att Jenny lyssnde på Joss Stone,
och då blev jag också sugen på att lyssna på henne.
Så då gjorde jag det.
Men det finns också en nackdel.
Nu ser ju folk när jag lyssnar på sånt härnt pinsamt som jag lyssnar på ibland.
Sånt som det liksom inte är meningen att folk ska veta att man lyssnar på.
Kanske bara är jag som är sån, men vissa grejer gillar jag,
fast det egentligen inte är så bra.
Det bara tilltalar mig på nåt vis, och då måste jag ju lyssna på det.
Eller hur?!
Ja, så nu kommer det fram.
Man ska inte skämmas för sig, tror jag...
Så då gör jag inte det då.
Okej, det kanske inte är så bra egentligen...
Men om jag tycker det, så tycker jag väl det...
Jag har börjat med att
"Visa musikinformation som ett personligt meddelande"
på msn, alltså att det syns vad man lyssnar på för musik.
Det kan ju vara lite roligt ibland.
Som häromdagen såg jag att Jenny lyssnde på Joss Stone,
och då blev jag också sugen på att lyssna på henne.
Så då gjorde jag det.
Men det finns också en nackdel.
Nu ser ju folk när jag lyssnar på sånt härnt pinsamt som jag lyssnar på ibland.
Sånt som det liksom inte är meningen att folk ska veta att man lyssnar på.
Kanske bara är jag som är sån, men vissa grejer gillar jag,
fast det egentligen inte är så bra.
Det bara tilltalar mig på nåt vis, och då måste jag ju lyssna på det.
Eller hur?!
Ja, så nu kommer det fram.
Man ska inte skämmas för sig, tror jag...
Så då gör jag inte det då.
Pass me over
2009.02.19 kl:01.41
...
Det känns bara så fantastiskt skönt att jag kan känna så mycket.
Jag har nog skrivit om detta innan, men musik kan få igång så mycket känslor i mig.
Och det känns bra, för jag vill vara en männsika med mycket känslor.
Och det vet jag att jag är, men att musiken kan påverka så mycket är ganska coolt tycker jag.
Och ibland går det rätt lång tid innan man får en riktig sån här musikupplevelse
då hela hjärtat snörps ihop och gåshuden sprider sig över hela kroppen.
Det behöver verkligen inte vara på en stor konsert eller så.
Det kan bara vara en vanlig natt mellan en onsdag och torsdag klockan halv två,
då man sitter och slösurfar och lyssnar på lite musik.
Helt plötsigt kommer en låt, som jag lyssnat på så många gånger,
och den är så bra, men just inatt är den bättre än någonsin.
Den går rakt in i mitt hjärta och jag får gåshud över hela mig.
Jag tror jag behövde höra just den låten, just nu.
Tack.
Här är låten:
http://www.youtube.com/watch?v=TytsUdNzv50
Wahlgrens...
2009.01.24 kl:12.28
Sådan mor sådan son...?
Visst jag brukar sitta och youtuba på barn som sjunger,
men här går faktiskt min gräns.
Usch...!
Sådan mor sådan son...?
Pernilla Wahlgren och hennes son Benjamin
var på Allsång på skansen nån gång.
Jag tror det var sommaren 2007,
men det spelar ingen roll egentligen.
Jag kommer ihåg detta sjukt väl och bara råkade
komma in på det när jag satt och youtubade lite förut...
Det viktiga är att detta klipp är så vidrigt.
Seriöst.
Man behöver egentligen inte säga något mer än så.
Men jag gör det ändå:
För det första, Stackars Benjamin måste stå på scen med sin mamma,
och det är väldigt pinsamt i sig.
Sen att de har gjort svenska texter till "I want you back" och "Blame it on the boogie"
som spelar på att det är Benjamins mammas fel att han dansar och sjunger...
Hallåå....!
Skyll inte på sommarn,
skyll inte på värmen,
skyll inte på natten
skyll det på min mamma...
Skyll inte på solen,
skyll inte på vinden,
skyll inte på vattnet,
skyll det på min mamma...
Skyll inte på solen,
skyll inte på vinden,
skyll inte på vattnet,
skyll det på min mamma...
Visst jag brukar sitta och youtuba på barn som sjunger,
men här går faktiskt min gräns.
Usch...!
