Gospel, lapptäcken och övningsrum...

2011.08.23 kl:23.32


Har haft hundra saker jag velat blogga om, minst.
Men inga timmar, inga minuter och ingen ork för att faktiskt kunna skriva ner dom.
Men, jag tror kanske det blir bättre sen. Sen i Örebro.

Förhoppningsvis blir faktiskt allt bra. Det verkar liksom som att alla små och stora
hinder faktiskt går att komma förbi, som att alla små pusselbitar till slut hittar sin plats...
Saker jag trodde var olösliga, gick helt plötsligt att lösa. Lite till måste jag kämpa,
men det ska gå...

Jag tror verkligen på mig i Örebro i höst. Det kommer bli bra, det måste bli bra!
Jag vill att det ska bli bra, jag vill vara där och jag vill plugga. Jag har fått suget tillbaka.
Äntligen!
Jag längtar dit nu. Jag längtar efter Joybells och att sjunga gospel igen.
Jag längtar efter musikhögskolan, efter övningsrummen, efter riktiga pianon och efter
människorna. Jag längtar efter staden och jag längtar efter att bo ensam! Att själv få
välja vilken mat jag ska äta och när, att kunna göra exakt vad jag vill, när jag vill.
Att kunna vara ensam när jag vill. Jag har verkligen bott superbra hos min syster, och
jag klagar absolut inte, men jag tror att tiden är inne för mig nu. För mig i Örebro.
Var sak har sin tid.

Jag längtar även efter min symaskin, och efter ett lapptäcke.
Kanske blir mina planer lite för stora när jag bara kan gå och tänka på lapptäcken
i all evighet utan att ens kunna börja sy, men någon gång ska jag sy ett sånt här;
Även om det kanske vore dumt att börja min lappteknikskarriär med ett såhär stort projekt,
då det antagligen skulle ta mig tre år att bli klar...


www.nusse.nu

Har lånat bilden från www.nusse.nu (hon syr hur fina saker som helst!)


Men, ett och annat kuddfodral och ett par gardiner ska i alla fall sys när jag kommer till Örebro!
Tyger har jag handlat en hel del under året, men man kan aldrig få för mycket... Tror jag...

Om mindre än en vecka är jag återigen Örebro-bo och det kommer bli så fint!

Vem är som jag?

2011.04.09 kl:01.35


Det kanske inte finns nån...


Jag har just kommit på att jag skulle behöva lära känna fler folk
som faktiskt har samma intressen som jag, som vill göra samma
saker som jag, som gillar samma musik som jag, som har samma
humor som jag och som tycker samma påhitt är roliga påhitt.

Det är så otroligt tråkigt att vilja göra något jättemycket och sedan
finns det ingen alls som ens skulle kunna överväga att hänga på.
Just nu är det flera grejer som jag verkligen skulle vilja göra, men
som jag måste göra själv om de ska bli av. Och det är ju bara så att
jag inte kommer åka själv, varken till festival, konsert eller audition...
Och då missar jag saker som kanske skulle berika mitt liv, som jag
skulle bli glad av att göra, som jag skulle må bra av att göra.

Jag behöver vänner som gillar exakt samma saker som jag.
Vart hittar man såna egentligen?

Vad jag vill...

2011.04.06 kl:23.53


Det vet jag nu.


En Örebroresa samt en snabbt övergående, men ändå mycket
ovälkommen, magsjuka har väl tillsammans bidragit till det
uteblivna bloggandet, men nu så.

Dock måste jag säga att Örebrohelgen gjorde mig mycket gott,
för att använda ett smått töntigt uttryck.
Det var SMASK (Sveriges MusikAkademikers Sång Kåntest),
det var möte av folk som jag inte mött på ca tio månader, det
var minnen och det var längtan tillbaka till Örebro.

Och det är just den där längtan tillbaka som är superviktig, som
jag verkligen måste försöka hålla kvar och vårda som en liten bebis
som inte klarar sig själv. Det är oerhört viktigt att jag känner den
där längtar för att orka ta tag i alla rester som måste göras.
Men jag känner det nu, att jag verkligen vill tillbaka.

Och jag vet varför jag vill tillbaka och dessutom vad jag vill tillbaka till.

Jag vill faktiskt bo i Örebro igen, jag vill kalla Örebro för min stad.
Jag vill cykla till Immanelskyrkan på måndagkvällar och sjunga med Joybells.
Jag vill öva i mitt favoritövningsrum på Musikhögskolan.
Jag vill skita i att öva och gå och fika i Prego istället.
Jag vill umgås med människor som bor i Örebro.
Jag vill vara med om kul saker man är med om i Örebro (Serenadkvälllen, SMASK, Joybells mm).
Jag vill vara med på gemensam sång.
Jag vill bli klar med min utbildning.

Jag vill jobba med musik, med sång, i skolan, med elever.

Att det skulle ta så många år att komma fram till det...

Ta-tag-i-saker-dagen

2011.02.21 kl:15.41


För att det behövs


Försöker göra den här dagen till en liten ta-tag-i-saker-dag.
Måste säga att det funkat förvånansvärt bra hittills. 

Det är verkligen många saker jag behöver göra, som jag
inte vill eller orkar ta tag i och som hängt över mig väldigt
länge (väldigt länge kan här betyda allt från dagar till månader...)

Men, nu är det dags att vända den skitiga sidan neråt (eller uppåt kanske..?).
Jag vill inte ha ångest över allt jag inte gör, över alla dagar
av mitt liv som bara går, utan att jag gör en enda vettig sak...

Jag vill faktiskt må bra, jag vill ha ett liv som jag kan var nöjd
med när jag är gammal. Det är inte jätteuppmuntrande att
tänka tillbaka på de senaste två åren och inse att de i princip
bara genomsyrats av ångest, stress och dåligt psykiskt mående.

Men jag vet att jag kommer må bättre om jag tar tag i allt
som jag grävt ner så sjukt djupt. Allt som jag ignorerat och
skjutit framför mig. Någon gång måste jag börja gräva, och
idag tog jag första spadtaget (fin, klyschig liknelse).

Jag kan bara hoppas på att livet blir roligare och att jag reder
ut allt som jag måste reda ut för att kunna börja plugga i höst
igen. För jag vill verkligen börja plugga igen. Nu längtar jag
tillbaka till Örebro, på riktigt.

Klant!

2011.02.16 kl:12.09


Klantig & klumpig, det är jag...


Har hört folk säga att dom inte vill skaffa en så dyr telefon
som en iPhone bara för att dom är så klumpiga och tappar
sin telefon hela tiden. Kan då bara informera om att jag också
är precis så klantig och klumpig. På fullaste allvar tror jag
att jag tappar min i golvet i snitt 3-4 gånger per dag. Det är
verkligen inte okej, och jag blir så trött på mig själv...!

Men, det visar iaf att iPhone faktiskt klarar av det, eftersom
den funkar finfint efter 1,5 års användande!
(har dock lyckats få några mindre stöt-skador samt repor,
men det hade nog varit ännu värre om jag inte haft heltäcknings-
matta i mitt nuvarande sovrum...)

Måste faktiskt säga att min klumpighet är en av de grejer som
jag verkligen skäms över. Vet inte vad det är som gör det, men
jag tycker verkligen det är pinsamt och det känns så tattigt att
bland folk spilla mat på kläderna, tappa saker på golvet och hälla
ut dricksglasets innehåll på bordet... Men det är verkligen inte
lätt att skärpa sig.

Tvåtusenelva

2011.01.29 kl:23.03


En blank sida blir till en fylld, bara man trycker på tangenterna...


Har egentligen inget särskilt vettigt att skriva men jag vill börja blogga igen,
så jag tänkte köra på metoden att bara börja skriva och se vart det leder...

Jag vill föra tillbaka mitt liv till vägen jag gick på förut.
Jag har liksom gått på en parallellgata ett bra tag nu...
Men, jag tror ändå att det kan finnas en liten chans att jag
tagit någon slags cykelväg nu, som förhoppnings leder till
den riktiga gatan. Den gatan där jag både ska gå, cykla, leva och bo!

Jag tror jag är på väg på rätt håll och jag intalar mig att det bara är bra
om det går sakta, då kanske jag också kan stanna kvar där när jag väl är där.

Jag har i alla fall bestämt mig för att mitt mål för hösten är att börja plugga igen.
Jag kan fortfarande inte veta om det verkligen blir så eftersom det hänger lite
på rester som måste göras och CSN osv... Men jag känner att jag vill tillbaka
till Örebro, till Musikhögskolan och till Joybells! Och det är en stor skillnad från
förut, att jag faktiskt vill. Jag har verkligen tagit ett extremt stort avbrott från
allt som har med Örebro att göra. Har i princip inte haft någon kontakt med folk
i Örebro och knappt tänkt på det som jag sammankopplar med staden. Men nu
har jag börjat sakna och längta tillbaka. Jag vill göra klart min utbildning och det
beslutet känns väldigt bra just nu.

Jag ska bara orka med det. Men det måste jag.
Någon gång måste det ju vända. Nu har det varit pissigt i nästan två år...
Nu vill jag har ett bra år, tack!

Det här blev jättetråkigt, men whatever. Det lär ju inte vara nån som läser
här fortfarande ändå...

Fram och tillbaka

2010.04.06 kl:23.25

Tåget bara rullar...

Flänger hit och dit,
mellan Sävsjö och Örebro.
Men det är i Småland jag hör hemma.
Jag har förstått det nu under de här veckorna.
På riktigt.

Här vill jag leva och här vill jag dö, så att säga.
Min plats är här, och jag behöver få vara här nu.

Men imorrn blir det Örebro igen, i några dagar.
Sen blir det återigen Småland för 10 dagar till, eller så.
Sen blir det Örebro igen, för resten av terminen.

Framtiden är ganska oviss, men för en gång skull
känns det inte fruktansvärt läskigt, utan skönt.
Jag har bestämt mig, på riktigt.

I höst blir det studieuppehåll.
Hej vad det behövs!
Och hej vad rätt det känns!


Ska bara ordna en miljon saker först...

Omkullkastad

2010.02.04 kl:20.46

Det kan vara stundens förvirring,
men det kan också vara nya insikter...

Nu har jag varit hemma i lite mer än två dygn,
men vad gör det här till mitt hem egentligen?
Alla säger att det tar ett tag att komma in i det svenska livet igen.
Men saken är den att jag vill inte komma in i min vanliga gamla lunk.
Jag vill inte vänja mig vid det här livet igen.

Jag vill inte stressa, jag vill inte ha alla dessa måsten,
jag vill inte vara i ett kallt land - med dubbel betydelse.
Jag vill inte vara i ett land där man bara bryr sig om sig själv,
ett land med utseendefixering och höga krav på alla människor.

Jag vet inte längre vad jag vill göra med mitt liv.
Hela jag har blivit alldeles omkullkastad av alla intryck,
av alla möten, av alla uppelvelser.
Det går bara inte att komma hem och slängas in i en
äcklig pedagogikkurs... Det går inte.

Förvirringen är total.

Och helt seriöst, jag orkar inte ens bry mig om att melodifestivalen
börjar på lördag. Då är det rätt illa alltså... Men det är inte viktigt.
Det är verkligen inte det. Och jag vill inte ha alla mina onödiga saker.
Jag klarar mig så sjukt bra utan MacBookar och iPhonar...


Skulle ladda upp lite Gambia-bilder som får mig att längta tillbaka,
men fotouppladdningsverktyget ville inte som jag, så det blev bara två..


GAMBIA!
GAMBIA!

Resfeber?

2010.01.05 kl:01.08

En vecka!

Om en vecka befinner jag mig inte längre i detta land som kallas Sverige,
utan i landet Gambia! "Woohoo!" är min spontana reaktion på det.

(För den ovetande om anledningen till själva resan kan jag tala
om att det är en kurs jag ska läsa där. En kurs genom musikhögskolan
i Örebro. Så jag åker inte ensam utan med andra som läser kursen..
Vi ska sjunga, spela och dansa.)

Men, detta känns iaf ganska stört och det ska bli roligt, såklart.
Men inte bara. Jag är nervös och rädd och stressad också..

Inget konstigt för att vara jag egentligen.
Jag blir alltid sjukligt nervös och rädd inför saker som jag inte kan
planera, som jag inte har kontroll över. Och nu har jag verkligen ingen
kontroll alls. Jag har verkligen ingen aning alls om hur det kommer bli,
vad det är för ett ställe vi ska åka till, vilka människor vi kommer träffa.

Jag är rädd för massor med saker...
Att jag ska glömma att ta med mig något viktigt, att det ska bli jobbigt
att prata engelska, att jag inte ska kunna sova riktigt, att jag inte ska
orka dansa, att jag ska få värre värk i axeln, att jag inte ska gilla maten,
att jag ska vara känslig mot maten och få må dåligt, att jag ska vara i
ett annat land i tre veckor, att jag ska vara rädd för männsikorna vi träffar
och framför allt att jag ska bo med typ 16 andra personer i tre veckor...

Sjävlklart kommer det bli roligt.
Självklart kommer det bli en grym upplevelse.

Men jag är rädd och nervös nu.
Jag är inte van att resa...

Idag, tisdag

2009.12.16 kl:0.38

JULEN, är den här?

Har ingen julfeeling alls, men kanske försöker kompensera det med
att bara blogga jullåtar och inget annat, vad vet jag...?!

Därför tänker jag nu skriva ett litet "idag gjorde jag det här"-inlägg,
inte alls i stil med vad jag brukar skriva, men skit samma.
Idag har varit en lång dag. Lååång alltså.

Först hade vi examination i ensembleledning - kör, dvs man skulle
lära ut och leda en sång till en kör. Varje person hade 15 minuter
på sig. Dock hade jag inte tänkt så långt i all stress. Hade inte alls
tänkt så mycket på hur annorlunda kören skulle vara på examinationen
mot hur den varit på lektionerna då vi övat på det här..
Helt andra människor som kan läsa noter på ett helt annat sätt.
Jag hade i princip bara koncentrerat mig på hur jag skulle lära ut
stämmorna och inte tänkt på att min låt var så lätt (och kort) så att alla
satte den avista utan att jag ens behövde spela igenom stämmorna.
Och att jag helt plötsligt hade massor med tid över..
SUCK på det! Därför gick det dåligt, för jag var alldeles för oförberedd
för resten. Och så blev jag förbannad på mig själv efteråt att jag inte
kom på i stunden vad jag kunde gjort. Men ja, nu är det inget att bry
sig om egentligen..

Sen hatar jag snön också! Det vet vi ju redan, men vad schöön!
Jag skulle till min kurator på vårdcentralen och tänkte ta bussen från
Universitetet. Dock råkade jag missa den med någon minut och fick
gå hela vägen. Det är egentligen inte jättelångt, men jag hade bråttom
och det snöade järnet och var väldigt halt så jag trillade två (2) gånger!!
Jag blev förbannad. Och jag kom sent.

Jag var alltså hos kuratorn förut, och jag märker att det har hänt så
sjukt mycket saker i mitt sätt att tänka. Bra saker! Det är ju gött.
Och eftersom jag ska hem över jul och till Gambia sen så var detta
sista gången på ett bra tag. Och, hon sa att jag fick ringa om jag ville
och behövde ha en ny tid efter Gambia. Hon sa att "du kanske inte
behöver komma hit efter Gambia". Dvs, hon tycker också att det hänt
saker och att jag kanske inte behöver gå dit mer.

Det är ju verkligen positivt samtidigt som jag blir lite rädd ändå,
eftersom det har varit så sjukt bra och hjälp så sjukt mycket..
Tyvärr är jag ju inte säker på att jag kommer klara att fortsätta som
det är just nu, på egen hand. Men, i så fall är det ju bara att fortsätta
att gå dit iofs. Känns ändå gött att både hon och jag märker att det
hänt bra saker med mig. Har ändå inte gått hos henne så jättelänge.

Ja, men nu är jag nog nöjd.
Hej.


Almost unplugged!

2009.12.05 kl:20.10

The Lunchkonsert!

Jag måste bara skriva något om min och Jennys lunchkonsert
som vi hade igår.

Direkt efter konserten igår kände jag som vanligt bara ångest
över det som inte gått bra och kunde inte alls fokusera på det
som faktiskt gick bra. Eller på att vi fick värsta uppbackningen
av publiken, att vi till och med fick "en-gång-till-applåder". Det
hör inte till vanligheten på en lunchkonsert på musikhögskolan...

Senare insåg jag, efter allt som folk kommit fram och sagt, att
det faktiskt var en vädigt bra konsert. Att vi var bra och att jag
var bra. Idag känner jag att jag är supernöjd med den där
konserten och att jag faktiskt tycker att vi gjorde det bra.
Jag känner att det folk sagt för en gång skull faktiskt gått in.
Skillnaden mot andra gånger kan jag inte sätta fingret på, men
det känns mer ärligt, det känns som om dom verkligen menade
det. Det var inte bara ett vanligt "vad bra det var". Det var mer
än så på något vis..

Med detta inlägg menar jag inte att skryta och säga att jag är
så himla bra, även om det väl är det jag gör just nu.. Jag kände
bara att jag ville skriva ner att jag faktiskt är nöjd med min insats,
att jag tycker vi var bra och proffsiga igår, så att jag kan läsa det
och se tillbaka på det, när jag hamnar i mina vanliga
"jag suger på allt"-tankar.

Sjukt rolig konsert var det! (Och snygg affisch...)


Almost unplugged

Du har gått vid min sida länge nu

2009.11.23 kl:22.40

Tydligen..

Som jag skrev ett par inlägg ner håller jag på och läser
igenom mina gamla dagboksinlägg på lunarstorm.
Just nu är jag framme vid april 2005. Det verkade vara
en stressig tid, jag minns inte riktigt. Det är en period jag
på något vis lyckats förtränga.. Skumt det där.

I vilket fall som helst hittade jag en intressant sak.
Jag skriver väldigt mycket om hur stressad jag är och
jag tror minsann att jag på ett ställe beskriver något
som liknar en panikångestattack, fast jag då inte visste
vad det var. Jag har heller inte alls något minne av detta.

Fyra och ett halvt år senare sitter jag här, fortfarnade
med samma problem, fast avsevärt större. Kan inte ta
tag i allt jag måste göra på grund av stressen jag känner.
Den ger verkligen fysiska reaktioner..



Följande är ett utdrag ur lunardagboken;

Tis 26 apr 2005 23:04

Stress är farligt

Trodde jag dog av stress idag.
Fick iaf något konstigt anfall så jag sket fullständigt i 
hemtentan. Jag kan inte göra en tenta när jag skakar,
svettas, gråter, rycker... Var bara tvungen att lägga mig ner och vila.
Kunde inte göra något annat.
Men när jag väl bestämt mig för att det fick bli omtenta
på den mådde jag mycket bättre, för då hade jag mer kontroll
över allt jag är tvungen att göra.



Jag är medveten om att det här med lunarstormdagboken kanske
inte är så himla intressant, men en gång bestämde jag ju faktiskt
att jag skulle skriva om precis vad jag ville i min blogg, så då får
det bli så här!

Å som i..

2009.11.19 kl:22.23

Inte bra

Skrev ett hemskt blogginlägg igår som jag såklart inte publicerade.
Så brukar det vara, men det är iaf fint att få skriva av sig lite...
Det hjälper lite på nåt vis.

Men det är ju ändå så att..

Här kommer alla stressymptom på en och samma gång,
här kommer alla stressymptom på en och samma gåååång...

Alla gamla stressymptom (och några nya) har kommit igen.
Välkomna. Eller inte...
Det värsta är nästan käkproblemen som återkommit..
Det stör sången så mycket, så det blir sjukt jobbigt där.

Jag vet att jag måste lära mig att inte stressa upp mig och att ta det lugnt,
att inte ta på mig en massa saker, för jag klarar inte av det helt enkelt.
Iaf inte just nu.
Men, vad ska man då göra om alla måsten verkligen är måsten, om allt man
måste göra har med skolan att göra? Jag kan liksom inte plocka bort dom
sakerna för dom måste ju bli gjorda...

Igår kväll var en panikångestattack inte långt borta, men jag slapp den.
I alla fall för just då...

The letter

2009.11.16 kl:22.03

Brevet till mig

För ungefär ett år sedan skrev jag ett brev till mig själv om ett år
Alltså, brevet skrevs den 13:e november 2008 och jag bestämde
att jag inte fick öppna det förrän tidigast den 13:e november 2009.

Jag har skrivit sådana brev förut, och det är ofta ganska roligt att
läsa dom senare. Men den här gången var det verkligen inte det..
Jag skrev lite om hur mitt liv såg ut just då, hur jag mådde, vad jag
tänkte på, vad jag kände, önskade och ville och vad jag hoppas på
att jag skulle uppnått under året som gått.

Det tragiska med detta brev är ju att jag bara förfallit sedan det där
brevet skrevs. Det senaste året, eller speciellt kanske efter årsskiftet
har ju verkligen varit en av de sämsta tiderna i mitt liv. Men visst,
jag är väl på väg åt ett bättre håll nu, men det kändes ändå mest
bara tragiskt och hemskt att läsa det där brevet när absolut inget
blivit bättre än det var då..

Men jag tänkte att det kanske är läge att skriva ett nytt brev nu,
om ett år måste ju saker och ting ha blivit lite bättre.
Det hoppas (och tror) jag nog ändå..

Men för övrigt, om man ser till grejen att skriva ett brev till sig själv
i framtiden, så tycker jag det är en rolig liten grej som man verkligen
kan ägna lite tid åt att göra någon gång.

Så, do it.

Tillägg

2009.11.12 kl:14.22

Hur jag menar..

Vill bara tillägga en liten grej till mitt senaste inlägg.
Det här handlar verkligen inte om att jag vill höra
från andra att jag är bra. Jag försöker inte fiska
komplimanger.

Det enda jag vill är att kunna känna det själv.
Att kunna tro på att jag kan göra något som är bra.
Det spelar liksom ingen roll vad någon säger om jag
inte kan ta till mig det, om jag inte kan tro på det själv..

Liten gubbe

2009.11.11 kl:23.19

Och han snackar skit

Är trött, men också speedad, efter en konsert som vi just har haft.
Har vfu tidigt imorrn på morgonen varför jag verkligen borde sova,
men först måste jag ändå blogga lite.

Känner mig sjukt tom efter den här konserten eftersom så mycket
har kretsat kring den den senaste tiden. Det jobbiga är dock att jag
inte alls känner mig nöjd. Det var roligt, folk verkade tycka att det
var bra, men jag känner att jag personligen gjorde för många tabbar.
Jag gjorde för mycket saker som jag inte är nöjd med.

Jag tycker verkligen att den här delen i det hela är så sjukt jobbig.
Jag kan för mitt liv inte ta till mig om folk säger något positivt,
för jag har bestämt mig att jag sög. Trots att folk säger att det var
bra så känner jag mig sämre än någonsin. Jag tycker verkligen det
mesta jag gjorde blev fel och inte så bra..

Varför ska jag alltid få dessa "jag borde inte gå på musikhögskolan"-
tankarna efter varenda lite konsert/spelning man gör?
Det är bara sjukt jobbigt och mycket irriterande.

Det är faktiskt så att jag vill vara nöjd, jag vill tycka att det gick bra.
Jag vill känna på riktigt att vi hade sjukt roligt, att det var uppskattat.
Men jag kan inte, för jag har en inneboende liten gubbe i mig som säger
att allt jag gör suger, och så är det.

Det var nog mest det jag vill säga,
så nu kan jag sova.

In my heart you are - Småland!

2009.10.25 kl:23.43

Hjärtat klappar för det lilla landet...

Det bara kryllar av tankar i mitt huvud just nu.
Och det finns en massa saker jag egentligen vill säga, men
ändå kan jag inte bestämma mig för vad jag ska skriva om...

Jag skulle kunna göra något jättesplittrat här och bara häva ur
mig saker om min helg och även tankar som kanske borde stanna
kvar i mitt huvud, men sånt brukar man ändå inte inse förrän efteråt. 
Jag skulle också kunna strukturera upp det hela lite mer.
På ett sätt känns det senare alternativet mer som jag, fast ändå inte.
Har inte jag sagt att jag får skriva vad jag vill i min blogg?
Att bloggen är till för mig, för att jag ska skriva det jag vill och inte för
att behaga någon annan.
Jo. Precis.

Därför får det bli som det blir..
Kanske ska försöka sluta svamla.
Ja, så gör vi.

Jag är lite av en splittrad människa.

Jag trivs bra i Örebro. Jag gillar verkligen Musikhögskolan,
jag gillar verkligen lärarna vi har (vissa mer än andra..).
Jag trivs med att plugga (även om jag blir trött på det ibland).
Jag älskar att få vara med i Joybells och sjunga gospel.
Jag gillar staden Örebro som är lagom stor och en trevlig och fin stad.
Jag har en hel del fint folk runt omkring mig!

Men.
Jag älskar Småland, varje gång jag ska åka härifrån blir jag ledsen.
Alltså verkligen ledsen, nedstämd. Det sista dygnet blir liksom inte riktigt
lika fint som dom andra. Jag trodde, när jag åkte hit, att fyra nätter är
jättelång tid, men helt plötsligt är det bara en natt kvar och imorrn på
morgonen åker jag tillbaka. Det är inget fel på Örebro, men det är ändå
lite som att jag skulle ta på mig ett par sjukt snygga byxor. Dom kan ju
vara assnygga, men jag använder ju inte byxor...

Det är bara så att jag är Smålänning.
I blodet, i hjärtat, i hjärnan, i kroppen.
Emma + Småland = Sant.

Här vill jag leva och här vill jag dö, liksom.

Det handlar givetvis om människor här. Familj, folk.
Men inte bara. Verkligen inte.
Det är något med luften, atmosfären, tänket, mentaliteten.
Jag blir verkligen lugnare här. Jag mår bättre här.
Kan givetvis ha förklarliga orsaker som att min skola som stressar mig
inte ligger här, men ändå..

Jag kan inte förklara det mer än så.
Men det här är hemma.

Jag vet att jag har skrivit om detta förut,
men Småland i mitt hjärta!

Thank you betyder..

2009.10.20 kl:23.26

Tack för idag

Dagens ord är tacksamhet.
Dagens känsla är tacksamhet.

Gött!

Idag är jag så sjukt tacksam över en massa saker.
Det finns saker att glädjas över, det finns saker som
även gör skitdagar värda att finnas till.
Och det är ju grymt gött att skitdagar kan övergå
i tacksamhetsdagar...

Det är ju tur att vinden kan vända, även om den såklart kan vända tillbaka igen.
Det är ju tur att inget är beständigt, att saker och ting förändras,
även om de såklart kan förändras tillbaka till ursprungsläget igen.
Det är ju tur att man kan gå och lägga sig och få vakna upp till en ny dag,
hela tiden. Även om många dagar är skitdagar kommer man ju någon gång
vakna upp och känna "Yeah! Idag blir en bättre dag."

Jag vet inte om jag är sjukt tydlig eller kryptiskt,
men jag förstår ju själv iaf. Det är alltid nåt..


Vem är jag då?

2009.10.19 kl:01.17

Och varför?

När jag var 14 år trodde jag att jag visste precis vem jag var,
att jag hade "hittat mig själv". Jag tyckte att jag "stod för den
jag var", att jag minsann inte brydde mig om vad någon annan
sa eller tyckte om mig utan att jag helt enkelt bara var mig själv.

10 år senare inser jag att jag kanske faktiskt fortfarande är lika lost
som då. Kanske är jag på rätt väg, och kanske har jag kommit en bra
bit på den vägen, men det är banne mig långt kvar ändå..


Jag vet ingenting.
Och speciellt inte ikväll/inatt...


Utveckling

2009.09.24 kl:22.32

Och tankar

Det är så mycket i mitt huvud just nu,
det är så många saker, men jag tror att alla behöver finnas där.

Det är skola och plugg och övning och allt vad det innebär.
Men det är också analyser av mina olika betéenden i olika situationer,
det är barndoms-, uppväxt- och uppfostransfunderingar.

Det är en djupare förståelse av mig själv som är på gång, förståelse av
mina egna reaktioner. Jag förstår mer och mer varför jag gör, tänker och
säger vissa saker, varför jag känner si eller så. Jag förstår varför jag
har ett annat betéende än många andra i vissa situationer, och att allt
kanske inte bara hänger på att jag är lite knäpp.

Men så har vi också förvirring, såklart.

Men det händer saker, det händer (bra) saker med mig.
Jag är under utveckling. Stor sådan, tror jag.
Det är en process och jag är ganska skev under tiden,
men den pågår och det är något bra.

Jag har en skitbra kurator, och det var verkligen på tiden att jag går
och pratar med någon. Det borde jag gjort redan för 10 år sedan...
Men det kan man ju inte gå och tänka på. Det viktiga är att det sker nu.


Tidigare inlägg
RSS 2.0