EmmaPQ

2009.05.20 kl:01.33

Klassiskt vs. Afro

Ikväll var jag och Jenny på konsert.
Klassisk sång var det, Drömmar var temat.

Jag och klassiska konserter går inte riktigt ihop,
men Linnéa sjöng ju och dessutom så ska jag ju faktiskt bli musiklärare,
så man måste kanske ha bredd och kunna lyssna på alla sortes musik...

Har ikväll funderat på varför jag inte gillar klassiska konserter och kommit fram till,
förutom att jag kanske inte fullkomligt älskar musiken,
att det är för att jag känner mig så obekväm.
Kan handla om ovana, men här kommer en liten jämförelse av klassiska konserter
vs. exempelvis en konsert med en jazztrio på samma scen.


Stämning.

Det är verkligen en helt annan stämning i luften innan en klassisk konsert,
i jämförelse med stämningen innan jazztrions konsert.
Eftersom att den klassiska konserten (i alla fall uppfattar jag det så) alltid ska vara
så perfekt, så blir det en tystare, mer tryck stämning i publiken innan det börjar.
Folk pratar och skrattar inte i samma utsträckning som dom skulle kunna göra innan
konserten med jazztrion.
Detta kan givetvis också bero på vilken sorts publik konserterna drar.


Tabbar.

På den klassiska konserten är det knäpptyst mellan styckena.
De medverkande satt på just denna konsert på lite vid sidan på scenen och så gick
de var och en in till mitten när det var deras tur att sjunga. Betänk att någon skulle
snubbla till på vägen och jämför det med om pianisten i jazztrion skulle gå fram till en
mick och presentera nästa låt och då snubbla på en sladd. På jazzkonserten skulle
man kunna skratta. Jag känner helt seriöst när jag är på en klassisk konsert att jag inte
"får" skratta, för allt måste vara så perfekt hela tiden.


Mellansnack.

På klassiska konserter presenteras nästa stycke antingen på inövat ett sätt med fina ord
eller så kanske man läser en dikt eller säger några andra väl valda ord innan stycket.
Dessa "dikter" eller vad det nu är, förstår jag ingenting av.
Jag personligen tycker det känns krystat, det stänger ute mig. Det får mig att känna mig
alldeles för dum eller trögfattad för att förstå vad det handlar om.
I och för sig förstår jag att det kanske handlar om att gå in i en roll, för att kunna
förmedla det som stycken handlar om, men ändå...
På jazzkonserten kanske man mera pratar  som folk gör mest. Det finns en större
naturlighet på scen. Killen som spelar piano är sig själv helt enkelt, det är han som
spelar och han som pratar. Det är mer okej att skämta, att berätta en historia,
att säga fel... Allt känns helt enkelt mer avslappnat.


Applåder.

På klassiska konserter måste man vara mycket uppmärksam så att man inte
applåderar på fel ställen, dvs mellan två satser eller något sånt. Man kan kolla
på pianisten eller den som kompar, det brukar synas om den är klar eller ej.
På jazzkonserten, ja då får man applådera när som helst, typ.
Eller ja, i alla fall efter solon, alltså mitt i låtar, om man tyckte att solot var bra...


Kläder och framtoning.

På klassiska konserter är de medverkande oftast uppklädda.
Jag menar verkligen inte att det är något fel i det. Folk som spelar jazz kan också
klä upp sig och vara fina, men det är just det här perfekta igen.
Det ska vara fint och perfekt och det finns ingen vidare inbjudan till mig som lyssnar.
Jag kan iofs förstå att andra kanske inte tycker att en jazzpianist som typ ligger
över tangenterna i sina solon kanske heller inte är så inbjudande mot publiken,
men jag personligen känner mig mycket mer delaktig i den musiken helt enkelt.
Sen kan jag just i denna kategori känna en stor skillnad vad gäller konserter
med sånginslag vs. konserter utan sånginslag, både inom klassiskt och afro,
för att det oftast är sångaren som inbjuder publiken.



Med detta menar jag inte att allt som jag förknippat med det klassiska är dåligt
och allt förknippat med jazzen är bra, verkligen inte.
Jag har bara konstaterat att såhär tycker jag det känns att vara åskådare när man
går på den här sortens konserter. Och att jag kanske inte är så van vid den typen
av konserter som de klassiska ofta blir.
Det handlar väl först och främst om vana såklart (så Linnéa, bli inte sur!).

Sen kan jag verkligen faktiskt förstå att man kanske gillar att det är så här.
Man kanske får en viss stämningskänsla av detta, att man vill känna så när man
går på konsert. Att det liksom är en del av upplevelsen.
Och då är det ju verkligen bara bra att man trivs med det.
Men får jag välja går jag på jazzkonserten.

---